En sommarbild tagen vid ett gammalt ödehus som blivit alldeles silvergrått då det inte målats på många år. Ägaren är av det halsstarriga slaget och vill inte sälja sitt hus, som han för övrigt inte bor i. Gubbjävel. Under tiden får det stå och förfalla och det är synd för det är en finfin kåk med glasveranda på båda våningsplanen.
Ödehus är rätt vanliga i norra norrland. Kanske används de någon gång då och då på sommaren, men annars får de stå och förfalla i brist på engagerade ägare. Jag är dock av den åsikten att norrland är det nya svarta; naturen är bedårande och exotiskt kärv samt mer klimatsäker jämfört med södra Sveriges regndränkta slätter.
Jag har en mycket intressant bok utgiven av Nordiska museet (Tyg överallt, 2002) som handlar om den textila historien och där fann jag en text om Hedvig Ulfsparre som kom som husfru till Hofors Herrgård i böran av 1900-talet. Herrgården ägdes av den förmögne Per Eriksson som hade ett stort intresse för just textil. Hedvig fick fria tyglar att köpa in det bästa som gick att uppbringa på den tiden vilket hon också gjorde och hon anlitade såväl kända textilkonstnärinnor som hemslöjdsföreningar landet runt.
Vid Per Erikssons död ärvde Hedvig hela den stora samligen som hon själv hade byggt upp och den förvaltas nu av länsmuseet i Gävleborg. Av bilderna att dömma är det mycket vackra textilier som ingår i samlingarna. Eftersom jag själv är en smula konservativt lagt och bäddar med över och underlakan (manglade) med både spets och hålsöm är naturligtvis väldigt intressant att se allt detta som skapats av så skickliga yrkesmän.
Här en form av eftersnack med Torgny Lindgren och David Sandström som jag tror bandades av SVT i Umeå. Om man är bekant med trakterna runt Umeå är det naturligtvis extra intressant att höra dem prata. Som framgår av samtalet är det ibland stor skillnad mellan närliggande byar vilket får mig att tänka på byn Klöverträst inte så långt från mina hemtrakter; här var man antingen alkoholist eller pingstvän. SeEftersnack 23/10 2007.
Vintern är på väg, så jag rekommenderar ingefärsflarn och en kanna te. Den som ersätter smör med margarin eller konjak med vatten får skylla sig själv.
Blanda de torra ingredienserna och arbeta in det kalla smöret. Rör samman konjakoch sirap och blanda med övriga ingredienser. Klicka ut smeten på bakplåtspapper, ungefär en msk är lagom. Grädda i 5-6 minuter i 225 grader.
Ett boktips i all enkelhet. För ett par år sedan läste jag Bära mistel, en roman av Sara Lidman. Det är en svår bok som jag inte alltid förstod men som jag inte kunde låta bli att tycka mycket om. Skildringarna av norrlands karga inland, dit sommaren inte alltid når, är mycket stämningsfulla och porträttet av Linda Ståhl är helt briljant; som läsare lämnas man allt annat än oberörd av hennes levnadsöde och den obesvarade kärlek hon hyser till Björn Ceder. Det är en kärleksskildring av det ovanligare slaget, med den mycket uppoffrande kärlek som Linda erbjuder Björn Ceder. Boken finns för övrigt i en nyutgåva på Modernista. Läs den!
En av världens första riktiga hits var They Didn’t Believe Me från Jerome Kerns musikal The Girl From Utah från 1914. Här har vi Dinah Washingtons version från The Swingin” Miss D, (Mercury 1957):
I Siegfried Sassons Memoirs of a fox-hunting man (När vi red efter räv) spelar en av männen vid fronten under första världskriget They didn”t believe på grammofonen mest hela tiden, alltmeden Sasoons alterego helst vill höra något klassiskt verk. Jag älskar den dängan, vilket i sig inte uteslutar att jag för tillfället är rätt så förtjust i La Nilssons Tristan och Isolde (DGG, 60-talsinspelningen)
And when I told them, how beautiful you are They didn”t believe me. They didn”t believe me. Your lips, your eyes, your curly hair, are in a class beyond compare.
Nu börjar det bli kallt och jag längtar till Tyskland. Inget är som ett kylslaget Berlin i januari-februari; snön faller och kalla vindar blåser, men överallt finns där prisvärda syltor som värmer. Det vore en lögn att kalla klimatet behagligt, men det är något visst med kontrasterna mellan det kalla och råa utanför och de varma och behagligt inrökta interiörerna.
Där finns också musik, allt från Wagner till Alphaville. Här har vi ett riktigt mästerverk, vars video jag hittade på YouTube.
Youth is like diamonds in the sun,
and diamonds are forever.
Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.
1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de såsmåningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream (lyssna!) med vokalisten Kenneth Hagood. Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:
Darn your lips and darn your eyes They lift me high above the moonlit sky Then I tumble out of paradise Oh, darn that dream
Jag fick en mycket fin volym, ett vinrött band med turkosrygg och guldskrift, i present på min födelsedag; det är Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utgivna på Bonniers 1955. Det fina med utgåvan är att mellan vart och vartannat brev har Hagar skrivit några stycken där hon infogar sina egna minnen och tankar – hennes egna brev, svaren på Ediths, är sedan länge borta, vilket gör dessa kommentarer än mer värdefulla.
Ibland är Edith en mycket krävande vän – väninnorna träffas inte särskilt ofta, ty Edith bor på landsbygden, i Karlen nära ryska gränsen, och Hagar i stan där hon jobbar för Hufvudstadsbladet – vilket avspeglar sig i denna formulering i ett brev i början av deras vänskap: Om Ni lössliter er för 4 dagar t.e. är jag beredd att mottaga Er vilket ögonblick som helst. Vägrar Ni att göra det, önskar jag bryta med Er för all tid, ty jag är de oåterkalleliga beslutens människa.
Som vanligt är i privata brev, blandas privatlivets bekymmer med arbetslivets dito; i Ediths fall är det ingen brist på förtretligheter i form av sjukdom, fattigdom och bristande uppskattnig för den utgiva lyriken. Även utan någon större kännedom om Edith är detta en mycket läsvärd och fin bok som förtjänas att läsas, inte minst för Hagar Olssons fina kommentarer.
Handlingen i En stilla flirt är en smula banal, men det gör den inte precis sämre. I centrum för kärleksaffärerna står den unga Diddi Werner (Tutat Rolf) som är kär i sin förmydare och med jämna mellanrum brister ut i sång. Soundtracket innehåller sådana dängor som Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe angestellt, Dina blåa ögon lova mer och titelmelodin En stilla flirt:
Dessvärre är inte detta originalversionen (och exemplaret är slitet), men texten är iallafall fin.
Jag bor nära den verkliga landsbygden, det kan man iallfall tro när man ser bilden ovan. Just på hösten är Lill-Jansskogen och områdena däromkring väldigt vackra: färgerna, dofterna och den orörda naturen. Jag läser just nu När vi red efter räv och hela den boken är fyllt av kalla och krispiga, eller dimmigt fuktiga, höstdagar. Då jag inte befinner mig på engelska landsbygden är omgivigarna här omkrig trots allt ett riktigt bra substitut.
Någon brittsommar är det väl knappast tal om i år, men vi lyssnar iallfall på Esquires all-american award winners med Indian summer (1947):
För många år sedan gick jag på tetiltryckarkurs. Då, som nu, lät jag mig inspireras av starka drycker. Ett av resultaten syns ovan: en tänkt Manhattansiluett där skyskraporna utgörs av cocktailshakers. Det blev några handdukar med det mönstret, men de flesta är borta nu, förbleknade.
Den härligaste bilden från åttiotalets galna period: Vanity Fairs A place in the sun (1983) med den klasiska koppelbilden. Skivan är Lustans lakejers försök till internationell lansering och en översättning av En plats i solen (1982). Resultatet blev inte särskilt lyckat, den svenska originalversionen är mycket bättre. Bilden ovan fanns ursprungligen på konvolutet till Läppar tiger, men det kommer mer till sin rätt här. Se videon till Lips are silent med Vanity Fair.
Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.Nu stryker vinden genom trädens höga kronormen i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Olle Adolphsons Trubbel är en av de finaste svenska texter jag vet och ingen har sjungit den så som Monica Zetterlund. Här ett framträdande från 1968 som knappt går att beskriva med ord.
En liten pärla hittade jag igår: Tage Danielssons Kärlek har ändrat karaktär från Hålligång på Berns (1963?):
Vad sägs om dessa rara strofer: Förr fick det mesta ske i smyg, nu är man mindre blyg, när pappan märker att något skall ske, slår han på radion i rummet bredvid och Att tro på jungfrur är dubbelmoral, en riktig kronbrud är knappast normal, en lyckad afton är horisontal…
Det är inte utan att man förstår stackars Tage. Det verkar lite trist, lite för käckt allt detta nya. Inget smussel, inget förbjudet. Ingen romantik.
Maken till påstridig och allmänt gubbig reporter får man leta efter, det inses lätt i detta inslag där två ungdomar intervjuas på Nalen 1947. De unga föredrar jazz framför töntiga Violer till mor och där har de verkligen helt rätt. Lyssna på inslaget här.
I Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas Älskande par spelar Lizzie Alandh den galna lärarinnan Bell von Wenden som åtrår Angela von Pahlen. I Mannekäng i rött har hon en liknande roll som Gio Petrés väninna Peter Morelli. Förutom några filmroller var det främst i Hasse och Tages revyer som Alandh medverkade under 60-talet. Här en mycket rolig inspelning; en svensk version av Teach me tonight – Lär mig ikväll. Den är precis lika tvetydigt rolig som bilden ger sken av när man ser de två, Monica Zetterlund och Lizzie, skolflickorna som önskar extra kvällsundervisning.Lär mig ikväll:
Det pågår en präktig mässa ut i Älvsjö: Hem och villa. Det är ingen hejd på hur mycket trams som där ställs ut. Jag skulle lätt kunna parodiera hela tillställningen på ett par sidor, men jag avstår för resultatet skulle bli både traisigt och barnförbjudet. Här har vi dock en ljuspunk: Nöjeshygiens galna bidé.
I mitten av femtiotalet uppfördes ett fantastikt radhusområde i utkanten av Bagarmossen, Riksrådsvägen av Charles-Edouard och Léonie Geisendorf. Huslängorna har relativt varsamt passats in i naturen vilket till viss del är orsaken till att lägenhetsplanerna består av halvplan – husens främre och bakre del kan på så sätt ligga på olika nivåer, dvs de följer terrängen. Även husens exteriörer är speciella: de går i tegel, eterit och spritputs.
Här en fin bild som visar vardagsrummet i en av radhusen (det har som synes fönster även i bakkant). Vardagsrummet, vars takhöjd i den inre delen är avsevärd, har försetts med fönster även på den vägg som är motstående ytterväggen/fönsterväggen. Överhuvudtaget vimlar det av fina detaljer och den BRF som äger husen är måna om att såväl exteriör som interiör bevaras. Här en länk till föeningens hemsida. Läs också denna artikel i SvD.
Under förra delkursen studerade vi bland annat dialekter och sexolekter. Den sistnämnda betecknar språkliga varieteter som sägs bero på kön och med kön menas det biologiska könet, inte det socialt konstruerade genus som ofta förknippas med könet. Nyfiken som jag är undrar jag om det inte vore intresant att också studera språkliga varieter med avseende på sexuell läggning.
Begreppet genus är i sig intressant och jag har funderat en hel del på de skillnader som finns mellan män som å ena sidan vuxit in i rollen som hetrosexuell man och å andra sidan in i rollen som homosexuell man. Även här finns en sorts social konstruktion och genusbegreppet känns inte helt tillräckligt. Precis som det finns skillnader melllan genus, finns det också skillnader inom samma genus som bottnar i val av (sexuell) partner. Eller så har jag inte förstått att det finns fler än två genus.
Just nu pluggar jag grammatik och även här finns spår av genus. Vad anser ni om fraserna Blonda Micke och Blonde Micke? Enligt reglerna är det inte korret att kalla en blond Micke för blonda Micke, ty adjektivet rättar sig efter de grammatiska egenskaper som det ord som det syftar på har, och eftersom Micke är man blir det blonde istället för blonda. Fenomenet kallas genuskongruens och en liknande funktion finns även bland oss människor; ty vårt eget genus och det genus som våra medmänniskor besitter färgar vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss.
Jag har bakat rågbröd och det blev riktigt gott. Receptet är ett gammalt beprövat husmorsrecept från förr. Jag lämnar över ordet till gamla mor Johan:
3 dl grovt rågmjöl drygt 1 kg vetemjöl 1-2 msk salt 1 tsk socker 1 pkt jäst vatten (ta mer vatten om det skulle behövas grovt salt till garnering
Jag slår 6 dl kokande vatten över rågmjölet i en stor bunke.blanda om och låt stå tills det svalnat eller över natten.blanda sedan jäst och salt och socker med fingervarmt vatten.Slå över rågmjälet och blanda om.Tillsätt i etapper vetemjöklet under omrörning, tills degen släpper, här får man ha lite kännsla. Om degen är för lös blir brödet platt men saftigt, med för mycket mjöl blir det för torrt. Lagom mängd ger ett saftigt och svällande bröd.
Låt jäsa i 1-2 timmar. Baka ut på en i plåt till två limpor som snittas,knåda inte för mycket, larva sig inte med bakduk osv. penslas med vatten och strös med grovt salt.Låt jäsa tills dom ser maffiga ut.Kör in i ugnen på 200 grader tils dom är nästan brända. ca 40 min.
