Oj, vad Pulp var bra en gång i tiden. Precis innan His”n”hers gjorde de några grymma låtar, bla Razzmatazz och O.U. Här har vi Razzmatazz.

Det var länge sedan, men nu kommer det en ny nattkrök, en höstkrök.

Pulp: O.U; Scritti Politti: Lover to fall; Heart: Crazy on you; Earl Bostic: Off shore; Ella Fitzgerald: It”s only a man; Duke Ellington: Just a-sittin” a-rockin”; Teddy Wilson: Blues in c sharp minor; Jacques Brel: Ne me quitte pas; Jussi Björling: Celeste Aida, forma divina.

Lyssna på På nattkröken:

Jag läser grammatik just nu. Det händer att vi gör övningar i skolan, för att bättre förstå det kompliceratde svenska språket. Övningen nedan fick jag precis och den gjorde mig fundersam.

Markera direkt objekt i följande text:
Kalle har lagat en härlig fiskpudding.
Han ringer Lisa och ber henne testa hans senaste anrättning.
Det vill hon gärna.
Först måste hon bara måla läpparna.Men var är hennes sminkväska? Ingenstans!
Hon letar förtvivlat i väskor och lådor.
I stället borstar hon tänderna och kammar håret.
En halvtimme försenad ringer hon på Kalles dörr.

Kanske är jag en dålig elev för i mitt huvud dyker nya, än mer spännande frågor upp:Varför måste Lisa måla läpparna innan hon skall äta?Är det troligt att också Kalle målat läpparna, fast det inte framgår av texten?Är verkligen puddingen orsaken till att Kalle ringer Lisa? Är det inte mer troligt att Kalle bara vill ligga?

I april 1886 flyttade Stockholms allmänna telefonaktiebolag in i sina nya, väldigt påkostade, lokaler vid Brunkebergstorg. Adressen var Malmskillnadsgatan och Norra smedjegatan, ty huset var stort och gick tvärs igenom kvarteret. Den sistnämnda gatan låg ungefär där Gallerians mittgång går. Högst upp i huset låg apparatsalen och där satt mängder med damer vid varsin kopplingsplint fullt sysselsatta med att se till att alla samtal kopplades rätt. Arbetsdagarna var måttliga, med dåtida mått mätt: 7 timmar uppdelade på passen 08.00-12 och 13.00-18.00 alternativt 12.00-15.00 och 18.00-22.00.

Jag bläddrar då och då i Nya Stockholm (1890) av Cla쳠Lundin. titeln kan tyckas märklig, men den förgående volymen hette Det gamla Stockholm. Här presenteras i stort sett hela det offentliga Stockholm på ett mycket detaljerat sätt. Formuleringarna är i många fall obetalbara: den af grefvinan Augusta Björkenstam, född Schwerin, i december 1877 upprättade expressbyrån, vilken är ett bland bevisen att ett fruntimmer äfven af de högre samhällsklasserna kan med framgång ägna sig åt praktiska bestyr i det offentliga..

Här en svensk jazzskiva från 1948 med titlarna All the things you are

och Hallelujah

Hallelujah finns också i en mycket brömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas, den gamla kalsssiska modellen, ståbasen.

Det har tentats och det var en upplevelse. Jag fick nämligen ett fönsterbord, platserna var numrerade, och ljuset var alldeles för starkt för mina klena ögon, men inte tillräckligt starkt för att bära solglasögon. Resultatet: jag gick rakt in i en glasdörr när jag lämnat tentasalen. Den var armerad och höll; jag fick en bula.

Det har slarvats också. I en mindre lägenhet i Hornstull, inredd som ett sämre kärleksnäste och med en koppling till systembolaget – jag tror dock inte att Göran behöver vara orolig, just denna var inte Anitras – gavs en smärre fest på lördagskvällen. Vi drack vin och bläddrade i oanständig litteratur och vips befann jag mig i en limousin med svarta sammetsdraperier framför rutorna på väg in mot centrum. Med en knapptryckning försvann chauffören bakom en uppfällbar vägg.

Vi skulle till China, men hamnade i limousinkön framför Café Opera. Någon klev av och kvar satt resten i mörkret, övergivna, snart otåliga, till sist några kronor fattigare promenerandes mot Chinateatern. In kom vi, endast ett magiskt lösenord behövdes i dörren, men med ens vaknade jag upp: kvällens halvvärld bleknade och ett stort dansgolv, som mer påminde om en finlandsfärjas, i något elegantare förpackning, uppenbarades sig istället. Den vanliga Tête Claques var som uppslukad. Jag skyller allt på lokalen.

Här Lee Hazelwood utan Nancy med med Siw. Det är ett klipp från en svensk tv-show från 1968.

Min assistent, nej inte Agnes i köket, utan den elektriska Assistenten, har varit trasig en tid. När jag äntligen kom mig för att öppna den för att se vilken sorts drivrem som där skulle vara såg jag att remmen inte gått av, utan bara åkt av drivaxeln. Det felet var lätt åtgärdat.

Detta mirakel firade jag sedan genom att baka några riktigt goda kalljästa bullar. Kalljästa bullar påminner en smula om weinerbröd och är enormt goda. Om man vill så kan man tillsätta 1 tsk bakpulver i degen fär mer volym (tant Ronny special). Receptet hittade jag här. Jag har modifierat det en smula, dvs ökat smörmängden i fyllningen.

200 g smör eller margarin
6 dl vetemjöl
50 g jäst
2 dl kall mjölk
2 msk socker

Fyllning
100 g smör eller margarin
2 msk florsocker
1 tsk vaniljsocker

Låt matfettet bli rumsvarmt. Finfördela matfettet i mjölet. Rör ut jästen med mjölken. Tillsätt socker och mjölblandning och arbeta samman allt till en smidig deg. Kavla försiktigt ut den till en stor fyrkant. Skär den i trekanter. Lägg en klick fyllning på varje. Nyp ihop bullarna och lägg dem i pappersformar.

Låt bullarna jäsa i ca 2 timmar i rumstemperatur. Pensla med uppvispat ägg och strö på pärlsocker blandat med hackad mandel. Grädda i 250 graders ugnsvärme i 8-10 minuter.

Marilyn Monroe spelar gold-diggern Lorelei Lee som tillsammans med sin väninna (Jane Russell) åker på en kryssning. Enorma förvecklingar uppstår nästan genast, men till sist får Lorelei sin miljonär med repliken I don”t want to marry your son for his money, I want to marry him for your money. Filmen är enormt färggrann, helt i världsklass, och faktiskt riktigt rolig. Det märkligaste dansnumret, det måste påpekas, är när Jane Russell dansar runt med en massa män som tränar styrkelyftning endast iklädda hudfärgade badbyxor.

Ytterligare två klipp från filmen finns här: Bye bye baby och Two Little Girls From Little Rock.

Jag hittade detta rätt så bedårande klipp på YouTube. Lill är rar, Svante, ja, han är väl mest lite gubbig, men rätt schysst ändå.

Idag skall vi prata förstärkningslexem, dvs jag bjuder på en grammatiklektion. Viktigt att påpeka är dock att kursen är en smula daterad då jag vill belysa fenomenet ur ett historiskt perspektiv.

Ett förstärkningslexem tar man till när det ursprungliga ordet inte räcker till. Vi börjar med En tjusig flicka. Låter det inte lite tamt? Med en smärre justering kan vi forma uttrycket En förbannat tjusig flicka och då råder det verkligen inget tvivel om att det är en verklig toppenpingla det handlar om. Andra tänkbara fraser är Det var förskräckligt roligt igår, Vilket rysligt tjusigt VIP-kort eller varför inte Det var en satans mör biffstek det här.

Är det inte märkligt att vi använder svordomar och andra fula ord för att förstärka det positiva? Ofta börjar man med att använda fula ord för att förstärka något som redan är negativt men när detta bruk blivit mer utbrett och accepterad förvandlas det fula ordet till ett förstärkningsord och som sådant kan det användas både här och där. Nuförtiden är det dock andra ord än de ovan nämnda,s om har denna funktion; som med så mycket annat går det mode även i förstärkningslexem.

Här två finfina dängor med Helen Humes som spelades in vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950. Million dollar secret var en av Helen Humes största hits och när man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles. Det är Roy Milton”s Band som står för ackompanjemanget.

Million dollar secret:

If I could be with you:

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). Här har vi först Dizzy Gillespie quintet med Sweet Lorraine:

och sedan I cover the waterfront med Dizzys sextet:

I båda spelar Don Byas tenorsax. Övriga musiker är bla Pierre Michelot, Pierre Lemarchand, Arnold Ross, Joe Benjamin och Bill Clark.

Den helt nyligen avlidna Jane Wyman var inte bara gift med Ronald Reagan, hon hade också två riktiga fullträffar på biograferna i mitten av femtiotalet: Douglas Sirks Magnificent Obsession och All That Heaven Allows. I båda filmerna, som är ohyggligt sentimentala, blir hon kär i Rock Hudson och trots diverse trassel finner de lyckan på slutet.

På 80-talet blev Jane Wyman en riktig storstjärna då hon fick huvudrollen i Falcon Crest och tjänade grova pengar. Klippet ovan kommer dock ifrån en film från 1951 som heter Here Comes the Groom.

När jag för 10-15 år sedan letade lägenhet första gången så tittade jag på många små ettor, främst på Gärdet. Den sista tiden har jag haft förmånen att återuppliva gamla minnen, dvs gå runt och titta på små kyffen i storlek runt 30 kvm och det har gjort mig smått chockerad. Vart har alla trevliga små enrumslägeheter tagit vägen och var kommer alla horribla trendlägenhet ifrån?

Tänk er ett övermått av mosaik, sjösten, rostfritt, tegel- eller fondväggar samt vita köksluckor utan överfalsning med stomme av något spånskiveartat. Hu! Så såg det sällan ut för 15 år sedan ty då dominerade nedgångna lägenheter vars åldriga ägarinnor precis gått bort. Inte alltid så fräscht, men med lite färg ordnade man snabbt en tjusig kvalitetsvåning där det inte fanns en pust av IKEA eller något annat förfärligt.

Igår hamnade jag till sist i en smärre etta med ytterst goda grundförutsättningar; ett fint kök med höga skåp, rostfri diskbänk med två hoar (moderna kök har oftast bara en ho, så man måste diska under rinnande vatten), en arbetsbänk med marmorskiva, inbyggd garderobsvägg i hallen och sist men inte minst ett urtjusigt halvkaklat badrum med svart kakel på väggarna! Dylika badrum växer inte på träd.

Ovan ser ni ett klassiskt 30-talsbadrum med blågrönt kakel.

På SVT:s öppna arkiv hittade jag en lustig intervju där Stina har släpat med sig Pet Shop Boys hem till tvättstugan. Då slår det mig: Neil Tennant påminner verkligen om Karl Gerhard! På bilden ovan har PSB fått sällskap av Dusty Springfield (mmm, så kunde man se ut när det begav sig), vars nya skiva de låg bakom. Titta på videon till Dustys In private, det är en riktigt bra låt.

Mellan Brandenburger Tor och Unter den linden fanns en gång Pariser Platz. Här låg många förnäma byggnader och vid förra sekelskiftet rymde området däromkring många byggnader som hade anknytning till den diplomatiska världen (här bodde Alice Trolle i slutet av förra 90-talet). Vid Pariser Platz fanns också Palais Arnim, ett ståtligt hus där Bettina von Arnims make Achim föddes 1781. Under andra världskriget bombades i princip alla byggnader utom det välkända Hotel Adlon som var ett av Berlins finaste Hotell och en ståtlig jugendbyggnad. Efter kriget hamnade Pariser Platz mitt i gränsområdet och försvann praktiskt taget från kartan.

I mitt arkiv hittade jag en skiva med en orkester som spelade på hotellet under 30-talet. Lyssna på Einzug der Frühligsblumen med K”unstler-Orchester Joe Bund von Hotel Adlon:

Hjördis Schymberg är inte den enda av våra sopraner som är bördig från Sundsvall. Här har vi Göta Ljungberg som föddes i norrlandsstaden 1893 och utbildades av samma sångpedagog som bla Kirsten Flagstad (han hette Gillis Bratt). Göta var bland annat Wagnersångeska och jobbade tidvis i Berlin (Staadsoper from 1926). Mellan 1932-1935 hade hon engagemang vid Metropolitan i New York. Jag hittade en skiva med henne i mitt skivbibliotek som är inspelad runt 1930. Lyssna på Panis angelicus

och Ave Maria

På bilden ovan ser ni Göta som Salome, liggandes i en dramatisk pose.

Jag läser för tillfället språksociologi, ett intressant ämne som bland annat annat innefattar kommunikationens etnografi. Här dryftas bland annat tystnaden, som i vissa kulturer är ett sätt att visa respekt. Vi får även veta att man överlag pratar mindre och längsammare i norrland, ja nästan inte alls på sina ställen. Naturligtvis ligger det något i det, men tystnaden förekom inte i mitt barndomshem.

Min mor pratar alltid, oavsett om någon lyssnar eller ej; hela hennes släkt består av pratkvarnar där man inte drar sig för att avbryta varandra mitt i pågående samtal. Ett sådant avbrott stör inte alls, ty den andra parten pratar glatt på utan att känna sig stött, slölyssnandes till sin väns monologartade utläggning. Jag har själv en tendens att bete mig på det sättet; något som inte alltid uppskattas här i huvudstaden.

Även grannarna hemma i byn är pratglada. Tant Emy, som verkligen har talets gåva, är dessvärre försedd med dåliga knän, vilket ofta får henne att utbrista “om jag ändå had lit av käftn i knena”.

En annan intressant aspekt på det talade språket är hur vi väljer våra ord utifrån, låt säga, socialgrupp. Detta var något som debatterades flitigt i 50-talets England. Debatten började med en artikel av lingvisten Alan Ross och tog snart oanade proportioner när Nancy Mitford skrev en essä i ämnet. Nancy var en begåvad dam född i den engelska aristokratin och utrustad med en underhållande penna, vilket gjorde att genomslaget blev enormt. Läs mer U and non-U english här.

Min stora svenska favorit i ett helt fantastikt klipp från mitten av 60-talet. Den skiva hon spelade in med Bill Evans, Waltz for Debby, som är så utomordentligt bra och så förskräckligt vacker, innehåller en svensk version av Bill Evans komposition som här döpts till Monicas vals. Titta nu på detta framträdande, det är en milstolpe i svensk jazzhistoria.

1961 hade Kingston trio en hit med Pete Seegers Where have all the flowers gone. Året därpå kom den tyska versionen med Marlene Dietrich. På samma EP ligger två godbitar nämligen som jag tänkte vi skall lyssna på:

Ich bin von kopf bis fuss auf liebe eingestellt

och Ich hab” noch einen koffer in Berlin

Det är två riktigt fina inspelningar!