Rävjägarn

Äktenskapsleken

På bilden ovan ser vi Zarah Leander som Tora Diidiken i den eleganta 30-talskomedin Äktenskapsleken. Tora är skulptris och figurerar ständigt i pressen, vilket hennes fjärde och nuvarande man, bildhuggaren, irriterar sig på. Mängder av förvecklingar uppstår, när Tora råkar skulptera änkefru Carolina Bergs son Per-Olofs ansikte på en naken manskropp som utgör skulpturen Torvans genius vars uppförande fru Berg (Carin Swanström) bekostar för att hedra sin döde man. Låter det komplicerat? Läs hela handlingen här.

Manus till denna film skrevs av Karl-Gerhard (som även spelar Toras skilssmässoadvokat) och resultatet är förbluffande kvickt. I kombination med de vackra interiörerna i Toras tjusiga ateljé (entresolerad) samt Toras och fru Bergs påkostade toaletter blir resultatet en helt tilltalande, och elegat fotograferad, komedi som man verkligen inte bör försumma att se.

Den lille student noterar, del 1


Nu är den här; kylan, och det lagom till terminsstarten då man så gärna vill traska runt i en trevlig yllekavaj eller något annat studentromantiskt. Helst vill man nog traska runt vid de fina tegelhusen på andra sidan Roslagsvägen, där murgrönan klänger på murarna oh man med lite fantasi kan förflytta sig till en förlorad värld eller ett annat land.

Igår satt jag hemma och läste språksociologi inför dagens föreläsning. På eftermiddagen gick jag till KB för att läsa om dialekter i en annan bok som jag ännu inte köpt. Ämnet intresserar mig då jag är uppväxt i en by med bondsk dialekt som jag helt saknar förmåga att prata men utan problem förstår. Umeå universitets dialektprojekt SWEDIA finns på internet och där kan man lyssna på många olika dialekter landet runt. Om ni väljer Norrbotten och sedan Piteå kan ni få ett humm om hur det lät i min lilla by (de inspelade rösterna har dock inte speciellt utpräglad dialekt)..

Lite hushållsbestyr bör man också ägna sig åt och då jag insåg att jag saknade kakor började jag baka skurna pepparkakor. Om man tar mängder av ingefär i det vanliga receptet blir resultatet fantastiskt. Mitt i allt ringde telefonen och jag var tvungen att springa ner till East för att dricka öl. Intaget blev dock synnerligen måttligt; övriga deltagare hade varit igång sedan klockan 16.00 och det försprånget kunde inte inhämtas, det insåg jag genast.

En sommarledig antecknar, del 29


Jag har precis gjort sommarens sista färd och den gick från Falun hem till Gärdet. Vädret var stålgrått och det blåste stundvis hårt och ibland regnade det. Det var inte någon agenäm biltur precis, fast jag körde Pontiacen. Drygt tre timmar tog den men då körde jag hela sträckan i ett och stannade aldrig annat än vid stoppskyltar.

Ja, då var sommaren slut och nu väntar höst och studier i bland annat språksociologi och grammatik och det ser jag fram emot. Framförallt vore det trevligt om det blev en solig och rätt sval höst så att alla fina plagg i garderoben verkligen kommer till användning. Förmodligen kommer jag också ha tid att läsa en hel del, förutom ren kurslitteratur; Ada Nilssons memoarer ligger just nu och bara väntar på mig (Ada var läkaren som var inblandad i Tidevarvet och Fogelstadsgruppen).

Härmed slutar den sommarlediges dagbok, istället är det den Lille student som får ordet vad det lider.

Det skall vi fira

Nu skall det firas och det med besked. För att göra det hela lite mer speciellt och unikt, är evenemanget ägnat att sprida glädje bland alla landets Hondaägare. Dessa filurer behöver nog lite tröst och uppmuntran i dessa tider av klimatkris, resonerar arrangörerna och bjuder in Barbados, för Hondaägaren är öppen för lite ungdomlig musik, bara det inte blir för modernt och trendigt, för att inte säga skränigt (gitarrbaserat eller något annat förfärligt).

Mat måste naturligtvis finnas till hands. Sushi, det blir finfint. Kör man Honda så äter man naturligtvis rå fisk, bättre begriper man helt enkelt inte. Arrangören gnuggar händerna och säljer reklamplats åt Mrs Cheng, med vars sortiment Hondaägaren så händigt kan tillaga egna små råa stycken och annat exotiskt från Hondaland (eller åtminstone grannlandet).

Klart Hondaägaren vill visa upp sig och sitt fordon tillsammans med likasinnade. En karavan, kanske rent av en karneval, kors och tvärs genom hela stan? Precis vad Hondaägaren vill ha. Först i tåget skall allt någon känd Hondaägare åka. Arrangören ringer bilregistret och konstaterar att Margareta Winberg var första ägare till den vita Accord som Pamela Svensson i Skarpnäck nu tutar runt i. Med lite tur ryms båda i bilen.

Vad kostar kalaset? Billigt är det inte, men förutom allt detta får man tillgång till ett inhägnat område och erhåller dessutom en kamaxelrem i skala 1:34 att bära i ett band runt halsen. Tjusigt är bara förnamnet.

Den värld jag mött

Inte blev det helt lyckat, företaget att scanna av hela bokomslaget, men sällan har en mer talande bild prytt en självbiografisk volym. Elsa Björkman-Goldschmidts tre böcker Jag minns det som i går, Vad sedan hände och Den värld jag mött är i mina ögon att betrakta som mästerverk i den biografiska genren; inte bara på grund av alla intressanta historiska händelser, utan främst för den intelligens och klokhet som författarinnan förmedlar i sina mycket välskriva volymer. Jag kan inte annat än meddela att böckerna måste läsas, något annat är ren dumhet.

När denna bok gavs ut var Elsa 79 år gammal och hade levt ett händelserikt liv utan skygglappar och med ett stort intresse för mänskligheten, vilket sammantaget gjort henne som klippt och skuren för att skildra första halvan av 1900-talet. I denna tredje volym får vi följa med henne på föreläsningsturnéer i norra Sverige; på återbesök i Wien på 60-talet och så tecknar hon uppriktiga porträtt av bla Herman Lagercrantz och Carl Milles. Hon har förmågan att skildra människors mindre goda sidor med en uppriktighet som fullkomligt saknar den vassa gadd som är alltför vanlig och som gör personporträtten så levande och som får dem att framstå så oförfalskade.

Bokens sista kapitel handlar om Elsas liv i stugan i Sörmland; det hus som Elisabeth Tamm på Fogelstad skänkte Elsas man då han som läkare räddat hennes liv vid en svår sjukdom. På fröken Tamms gods låg under många år den kvinnliga medborgarskola som satt så stort spår i den svenska kvinnohistorien och som utgör grunden i Unrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Här möter vi denna förnämliga institution ännu en gång, ty Elsa var själv både föreläsare, elev eller gäst under alla de somrar som hon tillbringade i Sörmland under de år skolan existerade.

En parisisk orkester

Det regnar faktiskt inte idag men jag sitter inne och spisar Parisorkestern. Det var 1949 som en svensk elitorkester som sattes samman av Orkesterjournalens lyssnare för att spela på jazzfestivalen i Paris. Medlemmarna var Gösta Törner, Arne Domnérus, Putte Wickman, Carl-Henrik Norin, Sven Bollhem, Reinhold Svensson och Simon Brehm. Sjöng gjorde Alice Babs och deras framträdande gjorde stor succé – de vann rent utav förstapriset! Några skivsidor spelades in, bla Blue Prelude

Sugar

Body and soul

Intriger

Jag har precis köpt Intriger, Reeperbahns sista skiva från 1983. Den är, i mitt tycke, en väldigt ojämn historia men några guldkorn finns och allra bäst är Små druvor. Den är mycket fin.

Han sover
det regnar
hål i paraplyet

Samma år, fast vid årets början, släppte Reeperbahn Peep-Show; det är en helt formidabel skiva. Här finns bla de fantastiska Marrakesh, Peep-Show, Älskling, du är som en pistol och min absoluta favorit; Gröna tapeter.
Jag leker doktor i mitt rum,
har praktik i min säng

Det finns faktiskt en hel del med Reeperbahn att köpa, både på nätet och i butik. Gör det, de tillhör guldklimparna från det svenska 80-talet. Dessa skivor gavs dessutom ut på Stranded, ett legendariskt bolag som ligger mig varmt om hjärtat och som hade både Ratata och Lustans lakejer i sitt stall. Det måset ha varit några fatastiska år där i början på 80-talet.

En sommarledig antecknar, del 28

Sommarledigheten närmar sig sitt slut och hösten tar vid och jag förvandlas till Den lille student; jag skall nämligen förkovra mig i ämnet svenska. Idag var jag på inskrivning och jag kom försent ty posten kom först framåt ett och med den den en kopia på mitt gymnasiebetyg (pinsamt att erkänna det, men det var MASKINSKRIVET – det är mycket, mycket gammalt) som jag väntat på. Att jag har många års studier från en teknisk skola hjälpte inte, dessa skilda världars datasystem kommunicerar icke.

Behöver jag tala om att övriga sökande var bra mycket yngre? Då jag fortfarande får visa leg på systembolaget var det ingen som anade något om min mörka hemlighet. En blond liten snärta framför mig i kön hade bestämt sig för att plugga polska, det var ett språk som hon redan behärskade. Jag förmodar att hon har tusen andra saker att syssla med (kanske främst nattetid, nattliv…) och då är en säker inkomst inte det sämsta.

Det är märkligt att snart tre månader av ledighet redan går mot sitt slut för i början framstod den som ändlös. Till tröst för mig är sommaren till stor del förknippad med sol och den natursköna svenska landsbygden – en sagovärld som till viss del tillhör en svunnen tid – som jag så lärt mig älska och nu verkligen saknar. Vemodigt är vad det är, men det finns tåg och det finns vedspisar och kakelugnar som till viss del kan ersätta denna säsongsbundna förlust.

Lite praktiska göromål har jag också ägnat mig åt nu när man egentligen skall stå med spisen full av syltgrytor och arbetsbänken belamrad med koservburkar; jag har lagt in dill i ättika. Denna inläggning är perfekt att ta till vintertid när dillköttet skall kokas. Västeråsgurkan lyste dessvärre med sin frånvaro i butiken och rödbetor bryr jag mig aldrig om att läggain.

La Habanera

Puerto Rico, den exotiska ön vid Karibiska havet, framstår som ett paradis för den unga Astrée från Stockholm, en åsikt som alls inte delas av hennes tant. I sista stund väljer Astrée (Zarah Leander) att stanna kvar på ön och gifter sig med en av stadens rikaste och mest inflytelserika män (som dessvärre saknar verklig charm, min anmärkning). Tio år senare anländer Dr Nagel från Sverige, Astrées ungdomskärlek och det verkliga dramat kan börja.

Vackra miljöer är det gott om och likaså känsloyttringar av det mer dramatiska slaget, men då handlingen knappast övertygar, kan det vara svårt att inte dra på munnen. För regin står Detlef Sierck – Douglas Sirk blev hans namn i USA och där gjorde han storfilmer som Magnificent Obsession och Imitation of Life. Ledmotiveti La Habanera är den mycket dramatiska Der vind hat mir ein lied erzahlt och den spelas praktiskt taget hela tiden. Lyssna på inspelningen med Zarah Leander (mitt slitna exemplar):

La Habanera och ytterligare några Leanderfilmer visas nu på Cinemateket med anledning av att det var 100 år sedan Zarah Leander föddes.

Oxenstiernas gata

Rena femtiotalsgator är inte särskilt vanliga inne i stan och framförallt påkostade dylika från detta decennium lyser nästan helt med sin frånvaro. Ett undantag är Oxenstiernas gata (och föralldel dess parallell Gyllenstiernas) som ligger där Östermalms gatunät slutar och Gärdesfältet och Radiohuset tar vid. De flesta av husen här är byggda i slutet av femtiotalet och rymmer förhållandevis stora lägenheter; fyra- och femrumsvåningar är inte ovanliga. Fasaderna är dessutom strikta utan att vara direkt tråkiga eller, hemska tanke, billiga.

Interiörerna är ofta påkostade och detta börjar redan vid entrén där ädelträ, krom och mosaik får räknas som standard. Öppna spisar har merparten av de större lägneheterna (de största våningarna är i etage) och vissa kök har påkostade köksinredningar i ädelträ. Jag misstänker att man knappast kan bo med mer estetisk och fysisk komfort. Dessvärre får man anta att klåfingriga människor utan stil och pietet gjort, och gör, sitt bästa för att förstöra dessa små mästerverk.

En drömmares dagbok, del 1

Jag läser just nu, men bara kortare stunder, filosofen Henri-Frédéric Amiels En drömmares dagbok i svensk översättnig av Klara Johanson. Boken, utgiven av Wahlström och Widstrand i sju upplagor åren 1900-1947, finns inte längre att tillgå; därför tar jag mig friheten att då och då citera lösryckta stycken från detta intressanta verk.

Genève, 3 mars 1847. Förspiller du inte ditt liv? Dödar du inte din framtid medelst lojhet, försagdhet och splittring? Du vill inte kännas vid den Guds gåva som är i dig; du törs inte se vad du bör vara och vara det. Du förväxlar avsikten med förmågan, det vill säga din egen vilja med Guds vilja. – Du måste till varje pris förvärva en överlägsenhet, vilket betyder en specialitet. För vad är du bättre begåvad än någon annan? Eller rättare, var finner du intelektuell frid och uppfyllelse? I de stora tankarna och de vida horisonternas rofulla majestät, i historiens och religionens filosofi. Jag glömmer mig långa tider kvar i lägre sfärer, men endast på betraktarens höga berg förnimmer jag mig som den jag är. Oändlighetslivets överstepräst, braman i dyrkan av de eviga lagarna, ett stilla vatten speglande och samlande världsaltets strålar – betraktelse med ett ord är vad som lockar mig.

Blåbärsbullar

Egentligen borde det nog heta blåbärskaka, men av någon anledning sa vi alltid blåbärsbullar när jag växte upp. Gör en fin vetedeg som får jäsa på vanligt sätt. Kavla sedan ut den till lämplig storlek, lägg på blåbär, sockra ev lite, vik upp kanten, låt jäsa en stund, pensla med ägg och grädda. Mums, jag lovar!

En sommarledig antecknar, del 27

Idag firar absattheten triumfer och jag står som ett levande exempel över storstadens fördärvelse. Jag har besök frän landsorten och då blir det lätt såhär. En modevisning han jag med redan på fredag eftermiddag. Vi hade fått platser, bra platser, som egentligen tillhörde Cosmopolitan, vilket i sig var lite pinsamt, men det var inget att göra åt. Mittemot satt Cay Bond och Rodeo (man hade hoppats på Roger Wilson som anmälare av det nya modet, men icke). Modellerna var väldigt lustiga – gravallvarliga hasade de sig fram och man frågar sig vad det är för fel med att le en smula? En annan fudering som dök upp var hur många män det krävs för att ordna en modevisning? Jättemånga verkar det som, ty de sprang runt som yra höns.

På Trädgården lite senare på kvällen spelade en australiensare, ett tämligen lågmält exemplar som hade att kämpa emot dåligt – svagt – ljud och en belysning som helt lade scenen i mörker och lät publiken bada i ljus. Efter ett besök på Debasers allsång, som i mångt och mycket var en smula farsartat (bla läxade jag upp en östermalmsslyngel som hånat min glesbygdssyster), hamnade vi på Vicefesten (däremellan ett intensivt letade efter biljetterna som kommit bort på Debaser). Här tyckte jag mig förnimma en viss eufori som brutalt bröts när ljudet stängdes av och lamporna tändes.

Lördagen var inte nådig men framåt midnatt fann jag mig vid en bardisk på modeveckans avslutnigsfest. Lite sportigt klädd dessutom, som om jag precis besökt landsorten och råkat hamna på kalas. Finast var dock Tvätt-Björn med sin Diane Pernet-autograferade skinnjacka som dessutom var utrustad med ett hjärta och texten Den Harrow. Utsökt.

Idag gicks det på bio. Dessvärre tog vi fel på salong och hamnade på Simpsonsfilmen. Misstaget rättades till och slutligen rullades en fin engelsk film om några skinheads upp. Den kan jag verkligen rekommendera, även om jag tyvärr helt glömt dess titel. En strålande skådespelare var den unge pojke som spelade huvudrollen.

På nattkröken 15

Tänk, jag unnar mig Ouzo!Emillio Percioli: Amore scusami; Perry Como: I confess; Sonia Sjöbäck: Jag läser i din blick; Chick Webb orchestra: Ella; Monica Zetterlund: Gröna små äpplen; The 6th: Like a movie star; Shangri-Las: Sophisticated boom-boom; Samantha Fox: Touch me (blue mix); Visage: Night train.

Lyssna på På nattkröken:

Umberto Marcato

Umbero var en itelienare som hamnade i Sverige under andra halvan av 50-talet under den perioden när det var italienare man skulle vara. Det sägs att finska zigenare utgav sig för att vara italienare, då det var detalj som gick raka vägen till svenska blondiners hjärtan. Umbero började sin karriär som sångare i den italienska Casamattaorkestern, men det dröjde inte lång tid innan Umbertos soloskivor vällde in i, och lika fort ut ur, skivaffärerna.

Här har vi två smetiga saker. I den första sjuger Umberto även lite på engelska Let your lips tell my heart that you need me. Fantastiskt.

Tre volte baciami:

och E mezzanotte:

Vad sedan hände

Andra delen i Elsa Björkman-Goldschmidts memoarsvit är nu avverkad. Den heter Vad sedan hände och utspelar sig främst i mellankrigstidens Wien, men även till viss del i Stockholm, dit makarna flyttade då det blev rent livsfarligt att som jude bo kvar. Den är en fin bok som både skildrar livet i Wien, den annalkande nazimen och de många intressanta människor som umgicks i Elsa och hennes mans hem. Det är ett otal fascinerande människoöden som passerar revy.

Den största behållningen är dock Elsas egna reflektioner, ty hon är en mycket begåvad dam som dessutom hunnit med att skaffa sig stor visdom; hon är i 75-årsåldern när denna volym skrivs. Genom hennes ögon får man en viss insikt i hur det kom sig att nazismen fick ett så starkt fäste i Österrike, men det är likväl svårt att förstå att det var så lätt för dem att ta makten.

Vad sedan hände, Norstedt 1964

En sommarledig antecknar, del 25

Varje sommar vid den här tiden är det dags för byafesten Höslaget i Avan. Tanken bakom namnet är att höskörden nu bör vara bärgad och då kan man unna sig ett kalas. I lördags var det så dags för årets upplaga; längs med byvägen, från den gamla affären vid 90-graderskurvan bort till Stenelunds gård (den stora, inte den lilla som av misstag blev barbierosa) var det ett myller av människor. Vid vägkanten såldes diverse skräp under beteckningen loppis; EFS ungdomar bakade våfflor på löpande band och sålde dem med sylt och grädde; kulturtanterna hade konst i det gröna.

På en åker alldeles intill demonstrerades hur man förr i tiden hässjade hö och när detta var avklarat ställde man till med spektakel, dvs Bonnalustspelet som annonserades med slagorden Sång! Musik! Drama! Detta bygdeepos lämnade jag därhän och unnade mig istället smörgås, kaffe och biskvi. Den sistnämnda var hembakad och faktiskt enormt god, vilket gladde mig som hade förväntat mig Delicato eller liknande.

Vid byns pampigaste hus, Per Stenelunds gård (med två fullt inredda våningar och utan några större moderniseringar är den i en klass för sig), var det spelmansstämma med tillhörande buskspel. En scen var ordnad på gårdsplanen och där uppträdde folk från olika delar av Sverige. Senare på eftermiddagen när programmet avklarats vidtog buskspelet, dvs musikerna bildade fritt grupper och spelade i det fria.

På en annan gårdsplan hade Motorhistorikerna ordnat en smärre bilutställning. Här fanns främst amerikanska bilar, men även några Volvo och Opel. En mycket fin rökfärgad Pontiac Bonneville från slutet av 60-talet föll mig i smaken, men finast var faktiskt en Opel Kapitän från 1957. Maken till tjusig instrumentbräda får man leta efter, helt amerikansk i stilen och med en finfin ljusgrön ton. Den 6-cylindriga motorn är känd för sin ekonomiska gång vilket känns enormt tilltalande. Mamma har en Rekord (Opels lilla modell) från samma år och den behöver man nästan aldrig tanka, trots att tanken bara rymmer 30 liter, men så är den inte precis något fartvidunder.

Förbjudna stunder

Jag hör till dem som gillar Sverige och det svenska. Jag gör det inte alls förbehållslöst, men det finns något där som jag tycker om och fascineras av. Jag klagar sällan (praktiskt taget aldrig) på klimatet, på svenskars stelhet och den svenska matkulturen. Däremot finner jag det tröttsamt med svenskens förkärlek för det utländska, det exotiska, som tyder på en skrämmande undervärdering av den egna kulturen.

Sångtexter på engelska som översatts till svenskan är ett härligt kapitel. Det blir så intressanta kulturkrockar när man överflyttar en amerikansk text till svensk miljö. Ibland lyckas det med bravur, som i Jon Andreas visa eller Det var då min vän, men lika ofta blir resultatet bara lustigt. Den fina (I love you) For sentimental reasons hittade jag häromdagen i svensk översättning. Resultatet är ett klavertramp i den djupaste av sentimentalitetens dypölar, men den förtjänar likafullt att citeras:

Det finns ju ibland förbjudna stunder, då allting kommer åter och talar om dig. Jag minns ju din kärlek utan gräns då, här på jorden fanns blott vi två, säg varför skildes vi?

Den galna väggen

Min släkt har bott på samma gård i drygt 200 år, alltsedan de allra sista åren av 1700-talet då kronan anlade ett sågverk vid den lilla ån. Huset som då byggdes var efter sin tid en smula påkostad. Ovanför dörrarna i kontorskammaren, där man vid skrivpulpeten hade god utsikt ner mot sågen medan man skötte räkenskaperna, fanns strama dörröverstycken. Nu är sågverket borta, men pulpeten den står kvar.

I rummet intill råder fortfarande en ålderdomlig prägel, ty här finns de väggmålningar som en gång i tiden prydde väggarna. Senare tapetseringar har i viss mån skadat dem, men i det stora hela är de förvånansvärt intakta. Mönstret har jag grubblat på, ty likt olikfärgade ormar slingrar sig det nonfigurativa motivet över hela rummet efter psykedeliskt maner. Fint är det iallafall och tillsammans med andra detaljer från tiden; överstycken och kanske även kakelugnen, blir atmosfären en smula drömsk.

En sommarledig antecknar, del 24

Idag har det shoppats och bilats. På sina ställen var priserna rent kriminellt låga och utbudet inte alls illa, så det gjordes vissa inköp. En präktig och väldigt smakfull ryamatta i rött och brungrön färgställning fyndades för 200 kr. En kaffeservis i kinesisk stil (naturligtvis inte tillverkad i Kina och helt utan stämpel) med 12 fat och 11 koppar slank också ner tillsammans med några Jussi Björling-skivor och diverse textil.

Färden gick vidare till Sunderbyn, ett litet samhälle vid Luleälvens östra sida. Här finns en gammal folkhögskola, det är dess ena byggnad ni ser på bilden. Den kallas Klostret och där uti bodde förr i tiden alla unga män, kvinnorna bodde i ett annat hus; nog är det rätt så lustigt. Namnet kommer av byggnadens ålderdomliga prägel som helt är en arkitektonisk skapelse ty den är bygd på 1920-talet.

Från Sunderbyn går en färja över älven till den fina gamla lantliga byn Avan som består av ett icke föraktligt antal gamla fina lantbruksfastigheter. Här var man lite mer förmögen, de långa norrbottensgårdarna är försedda med en övervåning med full takhöjd, istället för den klassiska vinden med endast små låga fönster. Märkligt nog är det inte alltid som övre bottens rum har inretts, viktigast var nog att visa att man hade råd (och timmer) att bygga två våningar. Man ville vara lite för mer.

Hemfärden gick över många små byar belägna längs med en kurvig, och illa underhållen, asfalterad väg. Vackert var det dock, för här fanns sjöar, vattendrag, ett gammalt bruk, ett sågverk och några fina hus. De flesta gårdar i Norrbotten har genomgått horribla renoveringar då det finns alltför många som inte ens kan stava till ordet pietet. I Avan, där man kanske anser sig lite för mer, härskar inte riktigt denna brist på bildning.

En sommarledig antecknar, del 23

Nu är det varmt igen. Solen bara gassar och inte ett moln i sikte. Jag har tagit tåget norrut igen och befinner mig åter på landsbygden. Trots vissa nackdelar på komfortens område, måste jag säga att jag verkligen föredrar att resa med tåg istället för att flyga och detta beror till största del på att man då har första parkett på den vackra utsikt som utgör vår landsbygd.

Utlandet kan verkligen ha sin charm, framförallt i romaner och även i form av kortare besök i nattklubbstäta storstäder, men när det kommer till landsorten, den svenska landsbygden, då står det mesta sig alldeles slätt. Alla dessa skiftande landskap; stora slätter där horisonten knappast bryts, och isåfall endast av ett knotigt gammalt träd; tunga skogar där i en glänta en mindre åker är belägen och i skogsbrynet en lada; djupa dalar i vars mitt ett vattendrag rinner fram och vars sidor utgörs av höga trädbevuxna berg, vars sluttningar på sina ställen odlats upp.

Även igår var det varmt. Tåget rullade in på Gävle station och åtminstone från den vinkeln erbjuder staden en angenäm syn med sina pampiga hus och fina kanal. Särskilt var det en tegelborg från sent 1890-tal som tjusade mig, så pompöst belägen invid kanalen. En bottenvåning med diverse affärsrörelser och 3 bostadsvåningar med pampig takhöjd och vars fönster fortfarande var av den finfina typ med lösa innanfönster som sommartid plockas ur och som man på hösten monterar igen och sätter vadd emellan – det blir precis som i ett vinterlandskap.

Lite senare, norr om Sundsvall, har mörkret sänkt sig, skogen står mörk men himlen, framförallt mot norr, är ljus – ibland rentutav orange – och kontrasten dem emellan är helt trolsk. En å eller en älv flyter sakta förbi, en sjö står stilla och blank, ett tåg med oändligt många godsvagnar passerar på den mörka bangården där endast några lampor och en slocknande himmel lyser upp. Nog är det klart att man faller för all denna skönhet som passerar utanför ens tågfönster.

Boom – lets go back to my room

Paul Lekakis helt sjuka 80-talsvideo.

Jag minns det som i går

Jag gillar memoarer och biografier och i veckan bar det sig inte bättre än att jag hittade tre fina volymer: Harriet Löwenhjelm-biografin av Elsa Björkman-Goldschmidt; Anna Brantings memoarer (gift med Hjalmar och författare till Lena – en bok om fruntimmer); Elsa Björkman-Goldschmidts egna memoarer, Jag minns det som i går, den första volymen i en svit om fyra. Det är den bok jag började att läsa.

Elsa B-G växer upp i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och bland hennes närmsta vänner finner vi Harriet Löwenhjelm och Honorine Hermelin så det är klart att det blir en intressant bok. Honorines familj är en smula excentrisk och bebor Gripenbergs slott i Småland och här möter vi många färgstarka människor. Familjen Löwenhjelms hem däremot, är tämligen religiöst och Harriet och hennes bror Crispian lever därför delvis i en värld som de själva hittat på.

En annan väninna är Elsa Brändström, en gång kallad Sibiriens ängel eftersom hon gjorde en stor insats för alla krigsfångar i Ryssland under första världskriget. Även Elsa B-G reser till Ryssland under kriget och skildringarna från denna tid är fruktansvärda, det var ett enormt lidande som miljontals människor råkade ut för.

Boken är välskriven och fylld av intressanta reflektioner som den betydligt äldre Elsa gör när hon tänker tillbaka på sin ungdom (den gavs ut på Nordtedts 1962). Jag kan verkligen rekommendera den och har redan beställt del två, Vad sedan hände.

Scandale aux Champs-Elysées

I ett stort parisiskt varuhus mördas den ena stjärnmannekängen efter den andra. Vem står på tur? Polisen arbetar febrilt

Mord på mannekäng blev den svenska titeln på denna sena fyrtiotalsfilm. Mannekäng är ett härligt, men väldigt daterad, yrke, åtminstone i den form som förekommer i filmen: sköna modeller som agerar levande skyltdockor i ett bättre modehus. I Sverige hade vi vår egen stjärnmannekäng på 40-talet, Kim Söderlund, som jag tror starta en stilskola längre fram i tiden.

Här har musiken ur filmen Mord på mannekäng:

Bolero

och Mademoiselle de Paris

Make believe baby

Hey, make me a make believe baby
A dreamy make believe baby
Because I had no baby and I was all alone

Sal Mineo, som spelar Jemes Deans unge vän Plato i Ung rebell, spelade in några popsinglar i slutet av 50-talet. Mest känd är Start movin” (in my direction) som blev en riktigt stor hit och vars baksida är den mycket smetiga Love affair där Sal pratsjungandes berättar som sin första kärleksaffär (den är mycket tillrättalagd, inte ett ord om cruising i parkerna här inte). 1959 släppte han singeln Make believe baby, hans bästa tycker jag; en riktig dänga med text så banal att den inte går att motstå. Lyssna på Sal Mineos Make believe baby:

En sommarledig antecknar, del 22

Strax söder om Munkfors – en förskräcklig ort – ligger den bedårande ransätersdalen vid sidan av Klarälven. Ortens huvudgård, Ransäter, var under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal E G Geijers föräldrahem och här fanns den första av de tre stångjärnshammare belägna längst med Ranån.

Dagens Ransäter, numera kallat Geijersgården, är museum och på det hela taget väldigt pittoreskt, väl underhållet och naturskönt. Den ursprungliga byggnade, känd för att vara kall och dragig, togs ner och byggdes upp från grunden i början av 20-talet när museet grundades.

Längre upp längst med Ranån låg herrgården Berget och den andra stångjärnshammaren. Här bodde patron Lalin, vars vackra dotter Malin var omtalad över hela nejden. Efter ett kort äktenskap, dog hon i samband med sitt första barns födelse och patron Lalin och hans fru blev så utom sig av sorg, att de sålde gården och flyttade från trakten.

Den sista stångjärnshammaren låg långt in i skogen, vid det vackara Ransbergs herrgård. Det är denna byggnad ni ser på bilden ovan. Platsen är fantastiskt naturskön och bakom herrgården går den smala lilla Ranån som nästan helt döljs bakom alla träd. Brusar gör den likväl och det är något trolskt över denna anrika plats. Numera är det vandrar hem i de två flyglarna och i herrgården finns kök, matsalar och sällskapsrum. Inredningen saknar till stor del charm, men det natursköna läget och exteriören gör Ransbergs Herrgård till ett utflyktsmål man inte bör missa.

På rue de lamour

Här en mycket sentimental, men väldigt härlig schlager från 1951. Det är Sven Lindberg som sjunger, den tämligen välkände och aktade Dramatenskådespelaren som under några år i början på 50-talet extraknäckte som plattcharmör. Lyssna på På rue de l”amour:

En sommarledig antecknar, del 21

Vinet och cigarretterna hör inte bara sällskapslivet till – låt dem även förgylla en ensam vardagstimma.
Det är en gammal reklamtext från 50-talet, som kan vara värd att lägga på minnet. Igår, efter maten, förgyllde jag, vilket var rätt så trivsamt. Jag lyssnade på 3 olika versioner av Amore scusami och läste Mörkögda augustinatt av Karlfeldt (-..i hässjornas ångande kvalm – en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt, din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt…). Mörkögda augustinatt är titeln på en Maria Lang-deckare som jag gillar och igår var den första augustinatten.

Kvällen fortsatte i sällskap på Debasers uteservering. Jag hade städat garderoben och hittat en gammal lätt gulnad skjorta, grårandig med vit krage och manchetter. Tillsamman med ett par vita byxor resulterade detta i en outfit som inte påminde om någons annans på den uteserveringen (som folk ser ut! hu). På ungefär 10 minuter växte det fram en kö in till Debaser som tog en timme att genomlida – vilket var uthärdligt då vi överlät köandet på några minde törstiga och satte oss på uteserveringen igen.

Kalaset var någon sorts vougebal – en utländsk företeelse som var populär på 70-80-talet i N.Y tror jag. Tänk maskerad och dessutom gärna män i kvinnokläder (upprörande och smaklöst). Bäst av alla, kilometer före alla andra, var Roger Wilson som en rent förskräckligt nedgången brud, en brud som förmodligen skulle kunna förmå Anna-Maria Corozza-Bildt att tvivla på äktenskapet. Världsklass – och någon sorts pris. Stefan Ingvarssons härliga arbetarbrud var också rar. Jag förstod inte riktigt vad som hände på slutet, men jag tror att det var en man med discobollar till tuttar som vann tävligen. Så nyskapande var den tillställningen.

Om jag nu skall passa på att klaga lite, så var musiken usel, åtminstone när jag lyssnade. Kanske var den helt underbar vid andra tillfällen.

Idag är jag ansatt och måte verkligen vila.

Äldre inlägg
  • March 2010
  • February 2010
  • January 2010
  • December 2009
  • November 2009
  • October 2009
  • September 2009
  • August 2009
  • July 2009
  • June 2009
  • May 2009
  • April 2009
  • March 2009
  • February 2009
  • January 2009
  • December 2008
  • November 2008
  • October 2008
  • September 2008
  • August 2008
  • July 2008
  • June 2008
  • May 2008
  • April 2008
  • March 2008
  • February 2008
  • January 2008
  • December 2007
  • November 2007
  • October 2007
  • September 2007
  • August 2007
  • July 2007
  • January 2007
  • November 2004


  • Litteratur