Krig innebär inte bara nya, stiliga uniformer, även teknisk apparatur kan få sig en ordentlig skjuts framåt. Under kriget, nu pratar vi det andra världskriget, hade det engelska kustförsvaret inom RAF svårt att skilja på fiendens och sina egna ubåtar. De ekolod som fanns till hands var helt enkelt inte tillräckligt känsliga för att skillnaden skulle vara hörbar. För att råda bot på detta problem kallade man in Arthur Haddy, chefsingenjör på engelska Decca, grammofonbolaget. Mr Haddy insåg ganska snart ett det krävdes mer högfrekvet utrustning för att komma tillrätta med problemet. Ett ekolod som klarade av frekvenser upp till 15 000 hertz var nödvändigt.
Arthur klarade skivan i ett nafs, men fick genast ett nytt problem: han ombads att spela in övningsskivor med den högfrekventa signalen så att ubåtsmännen skulle lära sig att tolka de nya, högfrekventa signalerna. De 78-varvsskivor som fanns tillgängliga var på tok för risiga i diskanten så Arthur konstruerade en ny mikrofon, ett nytt graverhuvud och en ny inspelningskarakteristik. Det sistnämnda innebar att man vid inspelnig av skivorna höjde diskanten radikalt. När skivan sedan avspelades, sänkte man diskanten i motsvarande mängd. Detta fick till följd att skivbruset nästan helt försvann, ty bruset är mest frekvent i de högre registret där diskanten sänktes.
Den ursprungliga signalen påverkades inte ty höjningen och sänkningen tog ut varandra, bara bruset blev lidande. RAF blev själaglada och Arthur förstod snart att detta var en teknik som skulle passa ypperligt på hans skivbolag Decca. Nu skulle det bli möjligt att spela in orkestrar med en klang där varenda stråke och vartenda flöjt skulle vara hörbar. Tidigare hade man fått nöja sig med ett något beskuret njud, där frekvenser över 10 000 hertz försvunnit, vilket fått till följd att de allra spädaste klangerna inte var hörbara för lyssnaren.
Decca kallade underverket FFRR, full frequency range recording. Och hur lät det då? Mycket bra naturligtvis. Lyssna på The Concertgebouw orchestra of Amsterdam conducted by Eduard van Beinum när 1948 de framför Bela Bartoks Concerto for orchestra. Filerna finns på min huvudsida under rubriken Det börjar bli kallt. Tänk på att frasen high-fidelity inte var uppfunnen vid denna tid. Jag hittade skivorna i min garderob och blev enormt förvånad över hur bra de lät. Och allt tack vara några ubåtar under andra världskriget.
[...] av Edward Van Beinum. Den är gjord för Decca med 40-talets stora sensation på hi-hi-området, FFRR (Full Frequency Range Recording). den ligger på 5 stora 78-varvsskivor och när jag digitaliserade [...]