Rävjägarn

Paul Hedqvistkåk på Tavastgatan 7-9

På Tavastgatan 7-9 ligger en ganska speciell funkiskåk som ritades av Paul Hedqvist 1929. Den har tyvärr genomgått ett riktigt tokigt fönsterbyte så det är inte lätt att veta exakt hur huset såg ut när det var nytt. Var fönstren spröjsade om i trapphuset, eller var det inte et? Dessutom har de franska fönstren ersattsav vanliga fönster och enbart smidesräckena återstår. Huse är likväl mycket elegant och vilar på en stram kvadersockel och därovan ä fasaden gulputsad.

Lägenhetsplanerna är knappast några mästerverk och framförallt enkelrummet med en stor möblerbar hall får betraktas som ganska misslyckat, om man nu inte hör till den typ av människor som gillar hallar, men sällan lagar mat. Hörnlägenheten intill hade ursprungligen 3 franska fönster! Synd att inte de är kvar.

Eftersom bebyggelsen i kvarteret Ugglan Större inte är inventerad verkar det vara få som känner till att detta hus ritades av Paul Hedqvist. Förhoppningsvis är det något fler som vet om det nu.

Trapphuselegans på Furusundsgatan

I slutet av 1930-talet uppfördes två punkthus vid Furusundsgatan, nr 10 & 12. De ritades av Gustaf Birch-Lindgren och och hör till områdets mest påkostade. Trapphusen är synnerligen eleganta med väggar som är boaserade och på sina ställen också marmorerade. Här finns också originalarmaturerna kvar och benfärgad plast på trapphusets handledare. Lyxigare än så här blir det knappast!

Lyxvåningarna vid Furusundsgatan

Bebyggelsen på Gärdets högsta punkt, uppe på Furusundsgatan, fick en påkostad utformning och lägenheterna inreddes med alla tänkbara finesser. Två av husen vid Furusundsgatan, nr 10 & 12, ritades av Gustaf Birch-Lindgren och här fanns sannolikt gatans luxuösaste lägenheter. Kök med diskmaskin, tjuvlarm samt spegelglas i vardagsrummens panoramafönster var få förunnat vid denna tid. Den stramt stiliga teckningen som illustrerar byggnaderna är dessutom mycket lyckad och det är inte svårt att lockas av dess förföriska linjer.

Kamelia fanns i forna tiders förmak

En gång i tiden, innan värmeledningen gjorde entré, var Kamelian en omtyckt rumsväxt i salonger och förmak. Särskilt bra passade den i de rum som bara eldades upp när det var dags för fest. Kakelugnarna hade som bekant den lilla egenheten att de nästan undantagslöst placerades vid en innervägg och därmed var fönsterbräden en från värme tämligen fredad vrå. En Kamelia måste nämligen stå svalt vintertid, under 14 grader behöver den för att trivas och för att knopparna inte skall ramla av. Jag har försökt mig på Kamelior flera gånger och de första dog nog av alltför stark sol men sedan var det i princip omöjligt att få knopparna att inte falla i varma boningsrum. Förra vintern köpte jag dock en fantastisk planta, full av stora, rosa fyllda blommor och mängder av knoppar. När jag burit hem den, ramlade alla blommor och knoppar av inom en vecka. Något annat hade jag inte väntat mig men denna gång hade jag en plan.

Plantan forslades upp till Norrbotten oh placerades i norrfönstret i en av kammarna. Det var i början av april och fortfarande kallt i dessa oeldade rum. Där fick den stå och när sommaren kom planterade jag den i en större lerkruka och den trivdes som fisken i vattnet ty det är lagom ljust i norrfönster uppe i Norrbotten sommartid. Den växte och det dröjde inte länge förrän det började växa fram knoppar och när vinter kom satte vi in ett element för att hålla temperaturen över nollan i rummet. När jag sedan kom hem nu i julas hade en knopp börjat slå ut och den följdes raskt av fler. Så vackra de var! Precis lika fina som förra året, men i år ramlade de inte av. Och vilken tur att några knoppar han slå ut medan jag var där uppe på besök!

Har man tillgång till ett svalt rum är Kamelian en ganska anspråkslös växt, förutsatt att den inte får torkar ut. Den skall stå ljust, men tycker inte om stark sol och vill inte ha för torr luft. I gamla svala hus trivs den perfekt och har man minsta intresse för denna vackra växt tycker jag att man skall göra ett försök.

SJ:s numera rivna arbetarbostäder i kvarteren Kannan och Myrstacken

SJ:s Enke- och pupillkassa har sannolikt somnat in men en gång i tiden uppförde de en hel del hus i Stockholm. I kvarteret Smultronet, mot Kungsholmsgatan, ligger än idag en ståtlig och originell byggnad signerad SJ:s chefsarkitekt Folke Zetterwall, son till den beryktade Helgo. I kvarteren Myrstacken och Kannan, på ömse sidor sidor av Torsgatan uppe vid Torsplan, låg fram till början av 1960-talet två bostadskomplex med fasader i slammat tegel och ljusgrå snickerier. Byggnaderna var uppförda i 4 våningar men mot Torsplan fanns ett smärre torn på ömse sidor om Torsgatan och det var en våning högre. Arkitekt var även här Folke Zetterwall.

Husen innehöll enkla bostäder, framförallt om 2 rum och kök. Enligt ritningarna var de utrustade med centralvärme dessutom fanns WC och rinnande vatten och avlopp, men inga bad- eller duschrum. I köken fanns skafferi, diskbänk med stenskiva och utslagsho och en spis. På motsatt sida troligtvis ett skänkskåp. Till den fasta inredningen hörde också ett par garderober. Detta var ingen speciellt dålig standard runt 1920 när husen stod klara. Den intresserade kan studera ritningarna till huskroppen i kvarteret Myrstacken och fasaden.

Byggnaderna revs i omgångar. Först ut var kvarteret Kannan som försvann runt 1960-1961 och sedan Myrstacken som revs ca 1964. Husen ersattes av AB Stockholmshems nybyggen signerade Björn Howander och Hans Åkerblad. Det är inget större fel på dem, men nog var det synd att de vackra tegelhusen försvann.

Vill man se fler bilder på de gamla husen går man in på http://digitalastadsmuseet.stockholm.se/ och Myrstacken, Kannan .

Nya, eleganta NK-varuhuset i Farsta

NK:s Farstafilial är sedan länge insomnad, men nog var den en elegant byggnad alltid! Precis som övriga varuhus i Farsta centrum ritades huset av Backström & Reinius som också ritat några punkthus i området. Fasaden, som är utförd i Idefjordsgranit, är i sin översta del genombruten och tanken var att den skulle vara belyst inifrån. Här uppe fanns en yta som var avsedd för personalen där de skulle kunna njuta av en stunds rekreation när tillfälle gavs.

Här är varuhusets entré som har en tidstypisk utformning med stora glasdörrar. Varuhuset hade tre våningar varav den nedersta låg i källaren. Den rulltrappa som förband våningsplanen skymtar i bildens mitt.

Hattbarerna verkar mer eller mindre ha dött ut idag, men helt annorlunda förhöll det sig i skiftet mellan 1950- och 1960-tal. På NK fanns naturligtvis en avdelning för dessa en gång så populära accessoarer och den har naturligtvis givits en elegant utformning. NK hade en egen inredningsavdelning och jag har för mig att de fick nytt och tjusigt kontor på Sveavägen på 1960-talet.

Ett av husen vid Rådhustorget i Piteå

Som de flesta andra städer drabbades Piteå hårt av efterkrigstidens byggnadsiver. Merparten av de gamla trähusen i stadskärnan revs och ersatte av större stenhus. 1940-1950-talens bostads- och affärshus var till stora delar ganska lyckade men har på senare år byggts om i varierande utsträckning. Några få av dessa hus bevarar ursprungliga detaljer i form av port eller balkong.

Vid Rådhustorget finns dock ett par hus som jag tror är uppförda i mitten av 1800-talet. De har mycket fina empirefasader i trä och är på det stora hela mycket välbevarade, även om fönstren är av modernare datum, sannolikt insatta på 1940-1950-talen. Det är inte svårt att föreställa sig hur vackra våra svenska trästäder varit, men i dag finns som bekant bara spridda spår kvar.

Snett mittemot huset på bilden lgger ytterligare en vacker byggnad, det gamla rådhuset som idag rymmer Piteå museum. Dess interiör präglas till stora delar av en ombyggnad gjord i slutet av 1950-talet. En trappa upp finns dock en stor sal med väggmålningar och vackra, gamla pardörrar. 1950-talets inredning går heller inte av för hackor och tål definitivt att beskådas.

Kvarteret Ljuset är tidig HSB-funkis

Ljuset skiss 440px

1929 års oktoberhus, ja så kallade HSB sina nybyggen då inflyttning nästan undantagslöst skedde denna månad, visade på helt nya linjer som gick i funktionalismens tecken. Vid den här tiden var det mesta som byggdes fortfarande klassicistiskt betonat och därför bör HSB:s nybygge i kvarteret Ljuset på Södermalm ha slagit ned som en bomb. Samma höst stod Färjan på Kungsholmen klar och den byggnaden har stora likheter med detta komplex och byggdes också av HSB. Ytterligare ett hus, Blåkråkan vid Roslagsgatan, uppfördes i samma veva, men kan också ha stått klart redan året innan ty här är portarna av klassicistisk modell och inte alls funkis.

På skissen ovan ser ni arkitekt Wallanders perspektivskiss som visar hur han tänkt sig det nya bygget. Nog är det imponerande och dessutom intressant att han inte ritat ut fönstrens indelning i horisontellt placerade lufter. Sven Wallander var en av HSB:s grundare och hade ett mycket stort inflytande över det som HSB byggde och det var även han som lanserade sopnedkastet.

Ljuset nybyggt 440px

Här en bild på det nybyggda huset. Ståtligt är det och dessutom får man säga ett det lever upp till den vision som arkitekten förmedlade på sin skiss. Tyvärr är det inte lika elegant idag då balkonger och portar bytts ut. Ljuset är likväl ett intressant storgårdskvarter med många riktigt fina lägenheter i det lite mindre formatet.

Året efter inflyttning, sommaren 1930, gick Stockholmsutställningen av stapeln och det var först så som den breda allmänheten fick stifta bekantskap med de nya strömningarna inom arkitekturen, men det var knappast någon nyhet för Ljusets invånare.

Det underhållsfria är inte klimatsmart

Plåtrenovering

Att spara energi för att leva upp till klimatmålen är en av vår tids största utmaningar. Denna besparing påverkar i hög grad våra bostäder och för att för att lyckas med den omställningen är det viktigt att verkligen tänka långsiktigt och inte bara se till de besparingar som kan göras på kort sikt.

Fram till 1960-talet uppfördes mängder av byggnader i Sverige, både villor och flerfamiljshus, som höll en hög kvalité. De byggdes till stora delar av bra material med ett minimum av gifter och dessutom var det så finurligt ordnat, att underhöll man dem regelbundet, kunde de praktiskt taget står för evigt. Som bekant har idealen en tendens att skifta med åren och idag anses dessa byggnader helt passé då de inte är underhållsfria och som om inte det vore nog är de heller inte tillräckligt energisnåla. För att klara klimatmålen, måste dessa gamla hus byggas om och anpassas efter dagens energikrav. Den observante anar här en motsägelse eftersom allt som nytillverkas ger upphov till nya utsläpp och det är inte alls säkert att bytet verkligen lönar sig. Jag skall förklara hur och varför.

I mitt jobb träffar jag då och då på hus som hårdhänt renoverats under 1980-talet och fått nya fönster, portar och i värsta fall även en modern plåtfasad. Dessa behöver nu återigen renoveras och till skillnad från sina välbevarade grannhus, kommer det kosta en bra slant eftersom det mesta måste bytas ut än en gång.

Att underhålla en byggnad kostar pengar och av den orsaken anses underhållsfria material vara att föredra. Nackdelen, som dessvärre allt för sällan uppmärksammas, är att underhållsfria material inte kan underhållas och därför måste bytas ut med jämna mellanrum och det kostar, både på kassan och på miljön. Utan att vara alltför pessimistiskt lagd är det inte orimligt att anta att råvarukostnaden kommer att öka i framtiden, när energipriserna går upp och råvarorna börjar sina. Detta kommer inte att gynna det underhållsfria konceptet.

Att spara energi är naturligtvis bra och något vi bör sträva efter, men det måste göras på rätt sätt för att vara lönsamt, både för ekonomi och klimatet. Byter man ut något för att spara energi, så lönar sig inte denna besparing förrän förrän man tjänat in den kostnad som bytet gett upphov till. Ser man till klimatnyttan så måste den besparing som görs både täcka de utsläpp som den ursprungliga byggnadsdetaljer gett upphov till och den nya. Att regelbundet, till exempel var 30:e eller 40:e år, byta ut dörrar, fönster, ytterpanel, tak m.m. blir med detta synsätt mycket svårt att räkna hem.

Låt oss ta ett exempel: ett hus byggt 1920 med vanliga 2-glasfönster tillverkade av virke av hög kvalitet. Dessa släpper ut en hel del av den värme som tillförs huset, även om vi naturligtvis skall ta i åtanke att det troligtvis finns större energitjuvar. Byter vi ut dessa fönster mot nya, underhållsfria med en utmärkt isoleringsförmåga, sparar vi visserligen energi, men det komme att ta tid innan besparingen kan räknas hem ekonomiskt. Efter 30-40 år är det dags att byta dessa fönster igen och redan innan dess kan de ha tappat åtskilligt av sin isolerande förmåga eftersom de isolerglaskassetter som sitter i energieffektiva fönster förr eller senare börjar läcka med försämrade energivärde som följd (en garantitid över 15 år är sällsynt). För varje byte som görs, belastas naturen med ökade utsläpp i samband med tillverkningen.

Hade vi istället behållit de ursprungliga fönstren, renoverat och tätat dem och satt in ett extra glas, ett energiglas eller en isolerglaskassett, hade det dels blivit billigare och dels belastat miljön mindre. Underhåller man sedan fönstret med jämna mellanrum, förslagsvis med en linoljebaserad färg, blir miljöbelastningen ringa och fönstrets prestanda kan förbättras i takt med glasteknikens framsteg, förutsatt att det verkligen lönar sig att byta glas.

Detta sätt att tänka går ypperligt att applicera på andra byggnadsdetaljer som går att underhålla. Behåll allt som är ursprungligt och av hög kvalité och anpassa det efter nya behov. Kommande generationer kommer att bli tacksamma, då de slipper de kostnader som är förknippade med att än en gång byta ut det underhållsfria. Som en välkommen bonus bevaras dessutom byggnadernas särart vilket gör dem värdefulla.

Oktober, il ragazzo della via gluck

Om augusti är heavenly shades of night are falling, är oktober något helt annat. Det är månaden när frosten tar över handen och månaden innan snön börjar falla. Somliga morgnar gnistrar naturen som den vore full av diamanter när solstrålarna träffar de frusna kristaller som satt sig på gräs och grenar. Några timmar senare är allt borta och endast fukten i gräset skvallrar o vad som varit.

Privatgatan på Söder som försvann

I slutet av 1890-talet bildades ett flertal mer eller mindre ideella bostadsbolag som hade till uppgift att förbättra bostadssituationen för stadens arbetare. Ett av dessa bolag var Holmia som bildades 1896 på överståthållarens baron Claës Gustaf Adolf Tamm initiativ. Samma år inköptes kvarteret Ängsknarren på Kungsholmen och strax därefter delar av kvarteret Masken på Södermalm. På Kungsholmen uppfördes med start år 1897 en mängd byggnader i kvarteret Ängsknarren och dessa finns tämligen utförligt skildrade. På bilden ovan ses kvarteret Masken och Privatgatan från Ringvägen söderut.

I kvarteret Masken på Södermalm påbörjades byggnadsverksamheten strax därefter och i slutet av 1890-talet och i början av 1900-talet bebyggdes tomten som sträckte sig mellan Ringvägen och Bohusgatan. Här drogs en gata fram och på ömse sidor om den växte bostadshus i  upp. De första husen ritades av Kasper Sahlin men resterande, och merparten, av Rudolf Aborelius som också ritade husen på Kungsholmen.

Det är en fantastisk miljö som möter betraktaren på de bilder som togs innan husen revs, en värld som framstår som så avlägsen. Privatgatan var kuperad och husen framförallt 3-4 våningar höga i vacker jugendstil. Lägenheterna var typiska för tiden med kakelugnsuppvärmning och kallvatten i kranarna. Det är verkligen att beklaga att en så fin miljö helt utplånades.

Bilderna kommer från digitala stadsmuseet och det går bra att klicka på dem för att se dem i större format.

Om ni funderar på att byta fönster

Fönsterbyte 1

En av de vanligaste frågor jag får, och samtidigt en av de tråkigaste, är från de som bor i hus där fastighetsägaren, dvs  hyreshusets ägare eller bostadsrättsföreningen, planerar att byta ut sin gamla fönster mot nya. De gamla fönstren anses dåliga, ofta är de “ruttna” eftersom man ser grått trä, och så läcker de värme som ett såll. Nya fönster har naturligtvis ett betydligt bättre u-värde, ett mått på hur mycket värme som strålar ut, men de har andra nackdelar. Att inte byta ut sina gamla fönster är både klimatsmart och bra för ekonomin i det längre perspektivet eftersom även äldre fönster kan energieffektiviseras.

Fönster är som bekant en av byggnadens allra viktigaste detaljer. De är en del av arkitekturen men också en viktig byggnadsdetalj som skall hålla väder och vind ute. Fram till ungefär 1960 (en mycket oexakt siffra eftersom det varierar stort) utfördes fönstren av högkvalitativt kärnvirke med täta årsringar, ett material som är väl rustat för att motstå klimatets prövningar. Ett träfönster från denna tid är hållbart och dessutom kan det lätt lags om det skulle behövas.

Eftersom fönster är en viktig arkitektonisk detalj, gör man bäst i att inte byta ut dem eftersom ett nytt fönster nästan undantagslöst har en avvikande utformning om inte det ursprungliga kopieras helt och fullt. Att byta fönster förändrar inte bara utseendet, det kan också få till följd att husets värde minskar vilket bl.a. denna undersökning visar. Eftersom jag arbetar som antikvarie åt en mäklare, kan jag också konstatera att somliga spekulanter ratar fönsterbytta hus. Ett renoverat och energieffektiviserat fönster, skrämmer dock inte bort köpare.

Ett nytt fönster har sina nackdelar. Det är vanligt att man monterar underhållsfria fönster och dessa går inte att underhålla och måste därför förr eller senare bytas igen. Nya fönster har ofta en konstruktion som är mer avancerad vad det gäller beslag och tätningslister vilket kan bli ett problem längre fram i tiden och vara en orsak till att fönstret måste bytas. Gamla fönster kräver inga avancerade tätningslister för att hålla tätt och utanpåliggande spanjoletter har ett mycket långt liv och därefter renoveras eller bytas.

Ytterligare en nackdel med nya fönster är att glasytan ofta minskar eftersom nya fönster har grövre dimensioner på karm och båge. En annan orsak till minskat ljusinsläpp instickskarmar, dvs det nya fönstret, med en slank karm i metall, monteras i befintlig karm och då blir glasytan ännu mindre. I söderläge märks detta knappast, men i mindre soliga lägen kan det bli märkbart.

Om man inte byter fönster, kan man underhålla och energieffektivisera de befintliga träfönstren i oändlighet (åtminstone i hundratals år) och eftersom glastekniken förbättras allt eftersom kan man räkna med att de gamla fönsterbågarna kan förses med ännu bättre glas i framtiden.

Glas och bra tätningslister är viktigt för en bra fönsterprestanda och för att slippa drag och höga uppvärmningskostnader är dessa detaljer som skall bytas, inte hela fönstret. Dessutom kan det vara klokt att isolera taket och installera en värmeväxlare på taket som återvinner all värme som annars går till spillo.

Det som är enklast och brukar vara mest lönsamt är att byta ut det inre glaset till ett energiglas – läs mer om det här. Det ger hyfsad prestanda och kostar inte mycket. Vill man, kan man istället sätta in en isolerglaskassett vilket ger ett bättre u-värde, men det är inte säkert att det lönar sig med dagens energipriser. Isolerglaskassetter har dessutom en begränsad livslängd och måste bytas vart 20-30 år. Det gäller också om man väljer nya fönster. Har man fönster med gammal fint munblåst glas bör man vara försiktig med att byta ut det mot nytt energiglas, och istället rekommenderar jag att man monterar ett extra glas på insidan. Det finns olika alternativ, Grundels är ett av dem.

Om man trots allt byter fönster, är det viktigt att kolla med tillverkaren att de tätningslister som används, kommer finnas att tillgå om 30-40 år och att stängningsmekanismen går att renovera eller byta ut när den kärvar i framtiden. Om så inte är fallet, kommer ett nytt byte krävas och det blir betungande för kommande generationer i huset. Dessutom innebär upprepande fönsterbyten en belastning på miljön, eftersom nytillverkning av bågar och samtliga glas krävs, och det koldioxidutsläppet tar också tid att räkna hem.

Hornsbergs villastad på Kungsholmen

Hornsbergs Villastad liten
På yttre Kungsholmen, där Hornsbergs Strand idag breder ut sig, planerades på på 1880-talet en ny villastad med Östermalms villastad som förebild. Ute vid Hornsberg låg en gång i tiden Hornsbergs malmgård med en pampig barockträdgård. På 1750-talet anlades här en textilfabrik som kom att byggas om till sockerbruk. Både sockerbruket och malmgården revs dock när Stora Bryggeriet uppfördes runt 1890.

Villastaden placerades intill malmgården och gavs en mycket trivsam planering med slingrande gator och kvartersnamn i stil med Paradiset, Lyckan, Lustgården och Glädjen. Tomt AB Hornsberg, som företaget hette, tog också fram typritningar på lämpliga villor och några av dem syns på bilden ovan (klcka på bilden för att se den i större format). Tyvärr visade sig tomterna mycket svårsålda och inte en enda köpare visade sig vara intresserad. Kanske inte så konstigt med tanke på att området låg en bit från den centrala staden och en mängd industrier passerades på vägen ut. Enligt uppgift byggdes dock två hus av Tomt AB Hornsberg och dessa hus revs under 1900-talets första decennier. Här en vild på en av dem. Planritning hittar ni här.

Sommar och sol och spetsgardin

Det är härligt när sommaren tar fart och dagarna är varma och nätterna ljusa och tysta. Ute fläktar vinden och inne är det behagligt svalt och skönt. Sorgligt är det dock, att augusti är här och nu börjar nätterna bli mörka. Det går så fort när det väl sätter i gång och i slutet av månaden är det mörkt reda vid nio.

Nygammalt fönster och vacker syren



Sommar och sol och ytterligare tre fönster som återställts. Tyvärr fanns inte de ursprungliga kvar utan istället har jag låtit nytillverka dessa men glasat med munblåst gammalt glas som kommer från Grans Lantmannaskolas gamla fönster som min pappa fick ta reda på. Fasaden har jag sedan lagat i på sidorna, eftersom dessa fönster är smalare än de som sattes in på 1960-talet. Resultatet blev inte så dumt!

Byggnader av Svend Bögh-Andersen

Svend Bögh-Andersen föddes 1916 i Danmark och kom att bli verksam som arkitekt i Laholm från 1951. Han kom att rita både villor och offentliga byggnader som satt sin prägel på Laholm och i den bok som kom i höstas presenteras arkitekten och hans gärning.

På dessa bilder ser ni en villa i Hittarp som får sägas vara riktigt lyckad, precis som många andra byggnader som Bögh-Andersen ritade under efterkrigstidens guldera. Att det finns så pass många ritningar och skisser med i boken är ett verkligt plus. Vanligtvis får man nog säga att det råder en viss Stockholmsfixering när det kommer till arkitektur och därför är det extra roligt med en bok om en arkitekt från landets västra delar

Ovanstående villas öppna spis går verkligen inte av för hackor och är ett fint exempel på Svend Bögh-Andersen vackra interiörer som det finns så gott om i boken. Hans egen villa ägnas också stort utrymme, inte så konstigt då det är en originell villa som dessutom är mycket välbevarad och dessutom nyligen byggnadsminnesförklarad.

Arkitekten och hans hus – Svend Bögh-Andersen
av Roy Karlsson och Christina Lindvall-Nordon.

Mer om Luxor 3095 som jag lagar

Här har vi Luxorn igen och den har fått nya kondensatorer. Det är de klart gula som syns på bilden. Bytet gjorde dock inte att radion började fungera, utan det visade sig att en omkopplare gått sönder, den för FM-bandet. Den gick dessbättre att laga och efter att ha bytt ECH81 hoppade radion igång.

Dessvörre gick båda linorna till FM respektive AM sönder och de var lite knepiga att dra om. Jag tog mattvarp vilket kanske inte är det bästa men vad jag hade till hands. Återstår nu att köpa nya rör, bla ett magiskt öga, och att rengöra radions insida och skruva ihop den. Ljudet är ok, men detta är ingen speciellt välljudande apparat. Den är helt enkelt lite fle enkel.

Snart den förrförra Slussen

Jag fyndade en tavla på Myrorna nyligen. Den föreställer den sluss som försvann på 1930-talet när klöverbladsslussen byggdes. På bilden syns också den gamla Katarinahissen som också den nydanades. Nu är det dags igen för en sluss, kanske hamnar den en dag som tavla på en vägg när även den är ett minne blott.

Snygg och ursprunglig 50-talsentré

Det finns trots allt en hel del ursprungliga portar från förr. De ät både vackra och värdefulla, både för att de är en del av ett gammalt hus och för att de är ett stycke tidstypiskt hantverk som är svårt att återskapa till punkt och pricka. Dessutom är den patina som följer med en gammal byggnadsdel ovärderlig.

“Restaurering” à la Balticgruppen

Baltic restaurerar

Det finns flera olika restaureringstekniker, men här är en variant som tack och lov sällan praktiseras! På bilden ses det gamla varmbadhuset i Umeå och grävskopan är i full färd med att riva ned allt ovan bottenvåningen som är i tegel. Hur detta kan kallas restaurering övergår mitt förstånd, men Balticgruppen skriver glatt att “delar av den gamla exteriören kommer att tillvaratas och återmonteras. På det sättet bibehålls byggnadens DNA”. Exakt vad som skall tas tillvara är dock oklart, grävskopor är som bekant inte särskilt aktsamma. Mycket till DNA kan det dock knappast bli. Att kommunen godkänt detta övergår mitt förstånd.

Baltic restaurerar

En informativ skylt har dessutom satts upp som visar hur fint det var en gång tiden. Nog för att det är bra att huset återställs till sitt ursprungliga utseende, men att göra det genom nybyggnad tar bort det mesta av värdet på gamla hus. Även om detta hus har förändrats genom åren finns det naturligtvis ursprungliga detaljer kvar och dessutom nyare detaljer som kanske suttit där i 70-80 år och blivit en del av huset de också.

Man skulle verkligen önska att dagens fastighetsägare brydde sig lika mycket om sina hus, som folk i allmänhet bryr sig om sina bilar eller telefoner. Minsta avvikelse från specifikationerna, efter t.ex. en reparation, brukar orsaka högljudda klagomål, men så är det minsann inte när kommer till hus. Märkligt, de skall trots allt stå betydligt längre tid än en bil normalt bruks. Eller en mobiltelefon.

En blomsterlönn som jag fått

För omkring 10 år sedan fick jag ett skott av blomsterlönn som jagvårdat ömt. Den är vacker och skir, men har en tendens att ränna iväg om man inte håller efter den.

Blomsterlönnar kam bli små träd om de trivs, och blommar till och från under stora delar sv året. De finns i många olika färger, men de rosa är finast tycker jag.

Luxor Populär 3095, radio från 1956

Luxor Populär torde som namnet antyder vara en radio i den populära prisklassen. Det är ingen avsncerad modell men den har magiskt öga och vridbar ferritantenn som nås från baksidan. Bas- och diskant saknas men istället finns en klangfärgsratt som är en del av en motkopplingsslinga. Förutom en vanlig högtalare finns här också en elektrostatis för diskanten.

 

Radion var i hyfsat skick när jag köpte den men fungerade inte. Däremot var det liv i själva förstärkaren så jag kunde koppla in en grammofon och lyssna på skivor, dock var ljudet dåligt. Det finns såldes en del att göra.

Fortsättning följer!

Ett eget exemplar av Luxor Robot



Jag hade tur och kom över ett exemplar av Luxor Robot, Luxors legendariska och tämligen komplicerade skivbytare från 1944. Det var ett reparationsobjekt men tack och lov komplett. Motorn satt fast och även en del av mekaniken. Efter att ha tagit isär motorn och smort den och sedan lossat kärvande fett i mekaniken med hårtorken kom apparaten till liv. Pick-upens gummi hade torkar men nytt ventilgummi ersatte det gamla. Nu återstår lite småfix, men sedan är den gamla klenoden som ny.

Det vackra ljuset denna december

Det var en ovanligt vacker julhelg i år. Snön låg i drivor och dagarna var antingen soliga och klara med ett fantastidkt ljus, eller mjölkvita med ett minst lika tilltalande sken.

Vackrast var det i skymningen när det svaga, blå ljuset sakta men säkert försvsnn i det tilltagande mörkret.

Grammofonmusik kräver ordnat arkiv



Mitt vardagsrum är fullt av skivor. Det finns en liten hylla, en större och en väldigt stor. Dessvärre är det ingen riktig ordning, även om det naturligtvis finns ett visst system.

Men hur skall man ordna skivorna. Efter genre och sedan efter artist? Bör man ta hönsyn till skivmärke, det ser ju ofta prydlugt ut, men jag vet inte riktigt. Och jag drar mig för att tömma hyllorna, sortera och sedan ställa tillbaka dem på rätt plats.

Välbevarat tidigt 50-tal i Blackeberg

Holbergsgatan Familjebostäder

I anslutning till Holbergsgatan i Blackeberg ligger många fina och välbevarade hyreshus från tidigt 1950-tal. Just denna del bebyggdes av Familjebostäder som anlitade Curt Strehlenert på HSB:s arkitektkontor. I början av 1990-talet rustades husen upp och det på ett mycket pietetsfullt sätt som kom att prisas av SAR och Boverket Idag är det sannolikt snart dags för en ny upprustning och man få hoppas att denna blir lika varsam. Dessvärre har Familjebostäder under senare år knappast gjort sig känd för att praktisera byggnadsvård och dessutom har en del av beståndet sålts ut till bostadsrättsföreningar. Vackra är de i vilket fall, de tidiga 1950-talets bostäder som erbjuder välplanerade och charmiga lägenheter av hög klass sett till snickerier och utförande.

Mia Leche-Löfgrens memoar Upplevt

Upplevt Mia Leche Löfgren

För ett halvår sedan läste jag Mia Leche-Löfgrens sista självbiografiska alster, Bokslut. Nu har turen kommit till den den första i sviten om två böcker. Denna heter Upplevt och behandlar tiden från 1880-talet fram till 1930. Löfgren skriver en del om uppväxten men nämner i princip inte brodern Gunnar Leche (arkitekt och stadsarkitekt i Uppsala). Om det beror på något groll dem emellan skall jag dock låta vara osagt.

Fadern hette Wilhelm Leche och var zoolog och professor vid Stockholms högskola vid tiden för Mias uppväxt. Modern hette Minchen och var född Sager. Familjen bodde under många år i Kungsbacken på Tegnérgatan i höjd med Blå Tornet vilket innebar att det var nära till Anna Whitlocks skola på Kammakargatan 8 där Mia fick sin utbildning. Bland lärarna märktes Ellen Key som verkar ha varit en betydligt trevligare typ än Whitlock själv som verkar ha saknat talangen att ta hand om små barn.

Under några år i början av 1900-talet var Mia Leche gick med Fredrik von Freisen. Tillsammans fick de 2 barn men 1908 tog Mia ut skilsmässa vilket blev en stor skandal och hon förlorade kontakten med sina två barn. Inte ens när dottern låg för döden några år senare tilläts hon göra ett besök. Idag är det svårt att förstå hur lagstiftningen kunde vara så grym. Det är heller inte lätt att förstå att Leche klarade sig igenom den svåra tiden. Det nya äktenskapet med Eliel Löfgren blev dock lyckat och bytet av maken behövde hon inte ångra. Löfgren var under en period justitieminister och under åren 1926-1928 utrikesminister

Astræa 2, ett 1880-talshus i Vasastan

astraea-2-fasad

Under 1880-talet rådde en enorm byggrusch som verkligen satt sin prägel på både Vasastaden och Östermalm. I Nya Stockholm skriver Claes Lundin om bebyggelsen i dessa kvarter: “Hvad som i den stadsdelen i synnerhet förtjänar omnämnas äro de för den tarfligare medelklassen uppförda byggnader med lägenheter af tre rum och kök i byggnadskomplexer med fastställd form, dels med hus bygda i form af ett T, dels genom flyglar som ligga rygg mot rygg och lemna öppet gårdsrum”. Jämfört med bebyggelsen på Östermalm är husen i detta område “tarfligare”, dvs enklare som betydelsen var på den tiden, men idag har byggnaderna naturligtvis stora kvalitéer och det hade de även när de stod klara.

I slutet av 1870-talet började de första husen uppföras i kvarteret Astræa och vid 1880-talets mitt var samtliga tomter bebyggda. Endast ett av husen har rivits och flera av husen har välbevarade fasader. Tomterna 1 till 5 uppfördes av bostadsföreningen Bostadssällskapet Stockholm. Bostadsföreningarna kunde få förmånliga lån av staden och de var en föregångare till dagens bostadsrättsföreningar. Astræa 2 stod klart 1884 och inrymde 1-3-rummare. I gathuset låg ursprungligen två 1:or och två 2:or på bottenvåningen. På övriga plan en genomgående 3-rummare och 2 enkelsidiga 2-rummare. Två av lägenheterna utrustades med köksingång, dvs både vanlig entré och en dörr som leder rakt in i köket. I gårdshuset fanns en 1:a och en 2:a per våningsplan. Gårdshuset är förresten ett så kallat halvhus, dvs det är hälften så djupt som gathuset och har endast fönster på ena sidan. På ömse sidor av gården fanns längor med torrdass, ett för varje lägenhet. Mer påkostade hus hade torrdassen inomhus, i anslutning till lägenhetens tambur. Det var först 1909 som det i Stockholm blev tillåtet att installera WC och ansluta dem till avloppssystemet.

Vid den här tiden värmdes husen upp med kakelugnar och järnspisar, och Astræa 2 utgjorde inget undantag. Köksinredningen var enkel och bestod framförallt av en vedspis, ett vantilerat skafferi, något skåp och öppna hyllor. Ett par garderober fanns också i varje lägenhet.

1880-talets bostadshus uppfördes nästan undantagslöst i nyrenässans och den har ofta den italienska 1400-talsrenässansen som förebild men omstöpt för att passa 4-5-vånings hyreshus. Dekoren var riklig, framförallt hos påkostade hus, men även enklare byggnader ger ett förvånansvärt exklusivt intryck med dagens mått mätt. Med hjälp av puts, gips och gjutjärn skapade man palatslika exteriörer som verkligen skiljer sig från gårdssidans enkla, släta fasader. Även om natursten endast användes till grundstenarna, var avsikten att fasaden skulle imitera äkta material och därför avfärgades husen ofta i sandstensimiterande nyanser, med kalk- eller linoljefärg. Mindre namnkunniga byggherrar köpte tyska mönsterböcker och arrangerade fasaderna själva, något som inte alltid blev så lyckat.

Husets arkitekt hette Carl Widell men om honom finns det tyvärr inte mycket skrivet men han har ritat en del hus, framförallt i Vasastaden. Fasaden går i tidstypisk nyrenässans och är välbevarad. Bottenvåningen är rusticerad, dvs putsen imiterar murad natursten. Våningarna däröver är slätputsade och kvaderritsade, också detta för att skapa en illusion av äkta vara. Kannelerade pilastrar, fönsteromfattningar och en taklist av konsolltyp är andra fasaddetaljer typiska för tiden som är går att beskåda i ursprungligt skick. Grannhuset, nr 55, ritades också av Widell och har haft en liknande renässansfasad, men en fasadrenovering omkring 1970 sopade bort det mesta av dekorationerna

Fastigheten har moderniserats genom åren med start på 1930-talet. Från år 1935 finns det ritningar på en WC-anläggning och 1938 var det dags att dra in centralvärme, som säkerligen var en efterlängtad förbättring. Nya fönster och port har också satts in, troligtvis i samband med ombyggnaden i slutet av 1930-talet.

Den makalösa frosten för 6 år sedan

frost-mot-vartavagen

I januari 2010 var det en rent makalös frost. Hela Stockholm gnistrade och på nätterna var det som vackrast när gatlyktorna fick trädkronorna att glimma. Jag fotade med vanlig 35-millimetersfilm och Fujis direktfilm, men tog också några digitala bilder. Här är en av dem. Den blev inte lika drömts som de analoga, men den har onekligen sina kvalitéer.

Braskalendern, julkalender på Insta

IMG_7478.JPG

Inder december månad har jag en julkalender på Instagram, den så kallade Braskalender. . Det går bra att titta på den utan att själv ha Instagram. Det är bara öppna spisar, inga kakelugnar eller andra typer av eldstäder. Tänkte slå ett slag för lite modernare skapelser som jag tycker är värdefulla.

Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus

kronprinsessan-lovisas-vardanstalt

Vid Polhemsgatan, där Kronobergshäktet ligger idag, låg fram till början av 1970-talet Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. Barnsjukhuset hade öppnat redan 1854 men då på Hantverkargatan 14 och 1899 invigdes nybygget vid Kronobergsparken. Det var läkaren Per Elmstedt som hade donerat pengar som skulle gå till en stiftelse vars uppgift var att hjälpa sjuka och fattiga barn och erbjuda dem fri vård.

Tyvärr revs hela rasket efter att verksamheten 1970 flyttade över till S.t Görans sjukhus. Byggnaderna verkar inte häller ha dokumenterats i någon större utsträckning, om det inte ligger bilder i något arkiv. Det var arkitekten Axel Kumlien som ritade barnsjukhuset.

Med moster Ebbas gamla plastängel

img_7226-1

Lagom till första advent plockade jag fram moster Ebbas gamla plastängel med elektrisk belysning inuti. Jag vet inte hur gammal den är, men gissar på 1950-tal. Lite kitschig kantänka, men jag tycker om den och en sprider ett fint sken omkring sig. Moster Ebba var inte min moster utan min mammas. Hon var född i början på 1900-talet och en av få i familjen som verkligen var djupt troende, ja så pass att henens man inte fick gå på bio då det ansågs alltför syndigt. Det där märkte jag aldrig något av när jag var lite, ty moster Ebba var alltid gladlynt och jag hörde henne aldrig predika om sin kristna tro. Nu är hon död sedan länge, men ängeln har jag kvar och varje jul åker en fram.

En månad kvar till 24:e december

kammare

Nej, snön ligger inte djup, istället får man halva omkring på blankis på gatorna. Här ute på landet är det åtminstone inte så halt och det ligger även ett tunt lager snö som verkligen skulle behöva kompletteras. Inte minst för att man skall kunna skotta upp mot grunden så det blir mindre golvkallt. I mina kammare saknas nämligen trossbotten, så ni kan tänka er hur skönt det är med en värmande ryamatta på golvet som tar bort den värsta kölden.

Men jag har eldat och det börjar bli rätt behagligt här inne. Nu när det är kallare ute, visserligen inte mer än -5 grader, börjar det bli lättare att kontrollera drivningen vid fönstren. Tyvärr kan jag inte hitta rullarna med lindrev just nu, annars hade jag drevat lite till, för på sina ställen känner man antydan till drag. Vi får se imorgon när det ljusnat och det är enklare att leta.

Minns i november det ljuva december

julpromenad_i_byn_10

December 2011, åren går som bekant och snön kommer inte så tidigt nuförtiden men dagarna innan jul brukar den ha lagt sig, åtminstone i Norrbotten och så töar det lagom till nyår. Det är helt enkelt ingen ordning längre.

Annat var det när jag var barn och temperaturen sjönk ned till i 43 grader en juldag när vi skulle till moster Sigrid i grannbyn. Det var till att pälsa på sig ordentligt och sidorutorna immade naturligtvis igen men bilen gick som en klocka och ispropparna lyste med sin frånvaro.

Nu återstår det bara att se hur det blir i år.

Så blev fasaden efter fönsterbytet

img_5504

Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera här, men skall försöka bättra mig nu när jag har lite mer tid. Eftersom jag i princip sitter och skriver dagarna i ända, är det lätt att man tröttnar på att skriva även här.

Här fasaden i Norrbotten efter fönsterbytet, komplett med ett litet lågt vindsfönster som även det hade försvunnit i samband med renoveringen 1965. Återstår gör fortfarande att byta de tre 3 köksfönstren men det blir nästa år. Fönstrens överliggare har jag inte justerat, och jag tror att jag skall kapa av dem för att matcha bredden på de nygamla fönstren, men är inte riktigt säker. Kapar jag, så är det ju en icke-reversibel åtgärd, vilket i och för sig inte är hela världen då de inte är äldre än från 1965.

Det fanns inte några gamla innanfönster bevarade och jag misstänker att det kanske aldrig funnits några. Jag lät nytillverka bågar och satte in 4 mm energiglas i dem och det blev bra. I 3 fönster monterade jag tätningslister även i ytterbågarna, men sparade  några cm uppe och nere för att få lagom ventilation. Det blev bra. I det gjärde fönstret sitter nytillverkade fönsterbågar utan tätningslister och det blev för tätt så där uppstår ibland kondens. Nästa år skall jag montera lister även där men med ånga cm listfritt uppe och nere som i de andra fönstren.