Högestad var det forna Piperska fidekommissets sätesgård men på ägorna finns även en mindre slottsliknande villa där Marianne Piper-Hamilton levde under många år. Marianne Pipers första man dog kort efter giftermålet, men den son, Carl Piper, som föddes ärvde egendomen men fick först som 21-åring att tillträda egendomen. Marianne Piper gifte om sig snart om sig med Ian Hamilton och flyttade till Barsebäck där sonen i första giftet växte upp. Efter skilsmässan, nu spekulerar jag, flyttade hon till änkesätet Lyckås som hörde till första sonens egendom och förlovade sig så småningom med förre landshövdingen Gösta Netzén. Hon avled förra året 87 år gammal.
I den utmärkta boken De bästa recepten från svenska slott och herresäten presenteras Lyckås och två recept, varav den ena är Mariannes special som är en trevlig mandeltårta med citronkräm. Jag har inte bakat den, men jag antar att den är god, även om jag har lite svårt för just citron.
Detta är en mycket bra bok som stundtals är plågsam att läsa. Åtminstone kan jag inte låta bli att känna för den rediga Linda Ståhl som förblindas av den ouppnåeliga körleken och självuppoffrande gör allt för Björn Ceder under deras sommarturnéer på den norrländska landsbygden.
Genom att sälja stora delar av den skog som hon ärvt, blir Linda Ståhl ägare till ett Rum för resande i Mellanträsk. Hon är ogift och har två barn men endast dottern bor hos henne och sköts av Ada Karlsson i köket. Sonen bor med sin far och Lindas mor i en annan by.
Linda Ståhl är ett redigt fruntimmer. Hon tar sig fram och kan handskas med pengar. Hon låter sig inte hunsas av karlarna.
En vårdag tar violinisten Björn Ceder in hos Linda. Hon bjuder honom på den begravningsstårta som skall serveras till gästerna och efter den stunden blir inget sig likt i hennes liv. Hjälplös sitter hon på en stol i något av de rum de tar in på och förmår sig varken till att ta av sig hatt och kappa eller att lägga sig i sin säng. Björn Ceder förlamar henne.
Björn Ceder har skjortor som måste tvättas, väskor som skall bäras och han behöver låna pengar så att han kan köpa flöjter till de unga män som väntar honom i byarna. Om han åtminstone kunde få någon av dem att upptäcka musiken. Och kanske en herdestund i någon ensligt belägen slåttarstuga.
Skildringarna av norrlands karga inland, dit sommaren inte alltid når, är mycket stämningsfulla och porträttet av Linda Ståhl är helt briljant; som läsare lämnas man allt annat än oberörd av hennes levnadsöde och den obesvarade kärlek hon hyser till Björn Ceder. Det är en kärleksskildring av det ovanligare slaget. Björn Ceder framställs inte som särdeles sympatisk men det finns avsnitt där man förstår att riktigt så enkelt är det inte. En stackars flicka med elefantiasis retas av sin bror och jämnåriga. Elegant och hjärtligt får Björn Ceder barnen att förstå att det är fel att behandla henne så och blir dessutom deras idol.
Linda Ståhl möter läsaren i Sara Lidmans föregående roman, Regnspiran, som är hennes tredje roman. Även den kan verkligen rekommenderas.
Adolf Hallman var illustratör och skribent är nog idag mest känd för att ha illustrerat ett antal böcker under 30-talet, bl.a. Bertil Malmbergs “Åke och hans värld” och Söderbergs “Förvillelser” (1938 års upplaga).
Hallman gjorde också omslaget till 4 av Agnes von Krusenstjernas böcker. Åt Bonniers blev det Delat rum på Kammakaregatan och Ung dam far till Djurgårdsbrunn och åt Spektrum Porten vid Johannes (intill) och Älskande par. von K:s ordinarie förlag var Bonniers men från och med del 4 av von Pahlen-sviten vägrade de att trycka hennes böcker. De resterande 4 utgavs på Spektrum och två fick som nämnts Hallmanillustrationer.
Hallmans von Pahlenomslag är mycket stiliga. Visserligen passar de inte särdeles bra till den tid när romanerna utspelar sig, men däremot passar de 30-talet och andan i böckerna. De två huvudpersonerna i von Pahlensviten, Petra och Angela, får väl på sitt sätt sägas vara obefläckade, men det hindrade inte att de långtifrån var av konventionellt snitt.
Hallman föddes i en arbetarfamilj i Göteborg men fick möjlighet att studera vid Valands målarskola under åren 1914-1916. Han kom sedan att verka i både Stockholm, Köpenhamn, Paris och New York. Han var radikal och uppskattade anarkisternas idéer. Han gav ut ett par böcker runt 1930 där han i ord och bilder skildrade livet i kontinentens storstäder. Doh gjorde han Rom 1968.
Hägnan i Nederluleå, Luleå Gammelstad, är verkligen ett friluftsmuseum som man bör besöka, framförallt för de två vackra Norrbottensgårdarnas skull. Den ena är visserligen bara en bagarstuga till en stor Norrbottensgård som brann 1978, men trots det är den en stor parstuga som kompletterats med två kammare på ena gaveln. Interiören på bilden här ovan kommer från salen i den andra gården.
Hela Hägnan är ett försöka att återskapa hur det kunde se ut på en kustnära gård Norrbotten i slutet av 1800-talet. Då området kompletterats efter hand är kanske inte uppställningen helt korrekt, men det är inte mycket att säga om det. De två Norrbottensgårdarna är påkostade och har en dekorationsmålning som endast hör de mer förmögna gårdarna till.
Innan vi går skall jag passa på att redogöra för hur Norrbottensgårdarna är disponerade. Grunden är en parstuga, även om enkelstugor naturligtvis också förekom men med Norrbottensgård menar man nästan uteslutande en parstuga. En sådan består av två stora rum på var sin sida om den förstuga som utgör entrén och som innanför sig har en kammare (bakikammare, farstukamamre mm osv). Detta framgår av denna skiss. Det ena stora rummet var köket/dagligstugan, det andra var salen eller som den ibland kallades: sommarköket. I köket sov, umgicks och arbetade man. För att hålla värmen på nätterna fanns ofta sängskåp. Vid spismuren fanns ibland ett litet varmt fack och där kunde man lägga åldringar och små barn. Förmögna gårdar hade ofta kammare på ena gaveln, som på skissen, innanför köket. Den ena av dessa kammare var något större på den andras bekostnad. I sällsynta fall fanns kammare på parstugans båda sidor, dvs även innanför salen. Eldstäder fanns alltid i köket. I övriga rum lite beroende på råd och lägenhet. Salen användes oftast bara sommartid och behövde därför inte värmas upp. Kamrarna kunde däremot användas vintertid och i så fall murade man upp en eldstad, en öppen spis, rörspis eller kakelugn (det dröjde dock ett tag innan de kom till Norrbotten).
Om hemmansägaren fick det bättre ställt kunde det hända att mangårdsbyggnaden timrades på med några varv och större fönster (eller större fönster om det redan fanns fönster) sattes in på övervåningen. Ofta förblev denna våning oinredd, den vittnade endast om ägarens förmögenhet.
Gården på Hägnan har två kammare på gaveln och här är en bild från den södra. Som ni ser är den påkostat inredd med imiterad panel målad på väggarna. Visst är det snyggt? Jag är mycket svag för detta sätt att ta efter högreståndshemmens detaljer. I den andra gården, bagarstugan, är väggmålningar ännu mer iögonfallande.
Här ser ni hur fint man har målat. Smakfullt med marmorerad panel och en sorts imiterat listverk på väggarna. Tyvärr är det nästan inga byggnader som har kvar målningar i detta slag. Nästan allt har målats över eller tapetserats.
Den norra kammare med sin klassiska utdragssäng som ofta, i modernare tid, gjorts om till soffa och försetts med sofflock. Såhär ser de dock ut i original och ofta är de som den på bilden ådringsmålade för att ge sken av att vara snickrade i ett ädelt träslag. Vi har en snarlik hemma på gården som står bäddad på precis detta sätt. Ofta brukar de vara utförda med gustavianska influenser blandat med lite nyrenässans.
Lotten Dahlgren gav ut sin första av sina personhistoriska skildringar 1905 (Ransäter) och 21 år senare var det dags för en liten nätt volym vid namn Hos kamrerns. Denne kamrer var Carl Fredrik Geijer, bror till Erik Gustaf i Uppsala, och verksam vid Jernkontoret i Stockholm och bosatt i en våning intill.
Jag gillar Dahlgrens böcker. Skickligt, och helt utan skandal- hunger, har hon sammanställt brev och dagböcker som hör till den Geikerska kretsen som även inbegriper familjerna Troili, Lilljebjörn, Lagerlöf (avlägset) och Dahlgren. Resutltatet är även denna gång en engagerad och lättläst volym som ger en god inblick i livet i litterära och borgerliga kretsar under 1800-talets första hälft.
Sophie Geijer, kamrerns fru, var dotter till prosten Erland Lagerlöf i Arvika. Hon brevväxlade både med den dotter som gift sig och flyttat från Stockholm och med Erik Gustavs fru Anna Lisa i Uppsala. Dessa långa epistlar säger åtskilligt om hur vardag och fest förflöt i det Geijerska hemmet i Jernkontorets hus.
De långa epistlar som vanligtvis var den tidens brev (ett brev bestod av många ark) hade inte jag orkat läsa igenom och är därför mycket glad åt att Lotten Dahlgren låter oss plocka russinen ur den Geijerska släktkakan.
Jag hittade en klassisk TV Special från CBS på Youtube. Tidigare har jag bara sett ett klipp från den, ett av de bästa dock, och det är när Billie Holiday sjunger Fine and Mellow (ligger drygt 30 minuter in i ovanstående program).
Det är en fantastisk stämning i detta klipp, inte minst är det snyggt filmat i svartvitt. Billie Holiday ser otroligt bra ut trots att hon var mycket sliten efter år av missbruk. Både hon och Lester Young dog 1959 och detta är mig veterligt deras sista framträdande tillsammans. De var mycket goda vänner på 30-40-talen, men jag har för mig att de kom lite ifrån varandra på senare år. Det var Young som började kalla Holiday för Lady. Young själv gick under smeknamnet Prez (president).
Jag vet inte vad andra människor mena med kärlek. För mig är det extas, ett vanvett utan ont. Därför har jag aldrig funnit något skamligt i att bekänna att jag tyckt om någon, inte förrän jag fått till svar: Kom låt oss älskog sköta! Jag kan känna så till och med för kvinnor, åtminstone för en har jag gjort det, så länge hon var fräsch och ungdomlig. Ty hon var ett sällsynt exemplar, längre än andra och grann som en rovfågel, världsdam, mångberest, underkunnig om allt skönt och alla laster. Det är så jag känt för er och Bengt och ett par andra till.
Anna Branting i ett brev till David Sprengel 1908 som hon under en tid förde en intensiv brevväxling med. Längre fram i tiden fann David Sprengel Agnes von Krusenstjerna och blev en del av hennes författarskap. Icke försummbara delar av Fröknarna von Pahlen är skrivna av hans hand.
Jag har åkt tåg upp till Norrbotten igen efter en helg i Stockholm. Strax norr om Uppsala passerade vi en regnbåge. Vilken vacker! Apropå regnbågar köpte jag precis en skiva med Ovan regnbågen och Stjärnestoft (Stardust). En platta från 1949, en av de första Bibi Johns spelade in även om hon på etiketten fortfarande heter Johnsson (Birgit var dopnamnet). Ovanligt bra arrangemang av Carl-Henrik Norin för att vara en svensk schlager. Tyvärr finns inte någon av inspelningarna tillgängliga idag (skall digitalisera vid tillfälle).
Fyndade förresten en radio för drygt 300 kronor. Inte för att jag behöver en till, utan för att den är något av en raritet från 1936/37. Det är en Philips Fuga 898A, en s.k. joystickradio. Knappen i mitten längst ned har en liten spak i mitten med en kula. Vrider man på den rör sig visaren på stationsskalan. Vickar man den upp eller ner förändras tonen, vickar man det åt höger eller vänster ändras volymen. Imponerande! Och allt sköts med stålvajrar och fungerar. Runt den sitter en ring som man vrider på för att koppla om mellan våglängderna och grammofoningång samt slår av och på. Den där grejen på toppen, med radioskalan, är i bakelit, mycket snygg och kan vinklas, dvs fällas upp och ned. Elegansen!
Tyvärr har den inte FM_bandet så man får bygga en FM-tillsats om man vill få den att fungera. Enklast är dock att ansluta en dator eller iPhone till grammofoningången vilket lätt hörs med en adaptersladd. Men först måste apparaten lagas. Likriktaren är trasig och jag har beställt ett nytt likriktarrör. Sedan får vi se.
Nå, åter till det praktiska. Tog traktorn till grannbyn för att såga timmer. Det finns ett sågverk där och jag var där en gång som liten med pappa och farbror Nils skötte anläggningen som drevs medelst en tändkulemoter. Det glömmer jag aldrig! Med en gasolbrännare hettade han upp stålkulan som han sedan placerade i motorn. Genom att dra runt svänghjulet startade motorn och tuffade sedan med jämn hastighet. Vilket imponerande mästerverk tyckte jag.
Nu är farbror Nils död och hans son sköter sågverket som har moderniserats och tändkulemotorn är ett minne blott. Det är i vart fall en rätt fin anläggning. Jag körde dit timmervagnen, bakade det på plats och kunde sedan rulla av stockarna. Lätt som en plätt.
En fadäs inträffade dock. En grej i krokarna av bakaxeln blev het, alldeles för het för att det skall vara nyttigt i längden. Kunde inte begripa vad det var, tänkte att det hade något med Trac-Trol, snabbväxeln (som inte ens sitter där visade det sig). Nå, ringde Per i Avan och han sa att det var bromsen. Typiskt! Jag hade använt bromsspärren och enligt instruktionsboken släpper den så fort man bromsar, men det gör den sällan, man får lossa den manuellt, men det visste inte jag. Man lär sig!
Idag heter korsningen Rindögatan/Furusundsgatan Josef Franks plats. Det var här, i fastigheten Rindögatan 52, som Josef Frank inredde sitt svenska hem. Det är ett vackert hus och lägenheten hör till de vackraste på Gärdet. Vardagsrummet med sitt enorma fönsterparti är stort, går i vinkel, och avdelas av elegant öppen spis. På bilden ovan syns Frank med fru vid hemmets flygel.
Ytterligare en bild från vardagsrummet som är inrett medFrank-möbler. Till höger syns det stora fönstret mot Rindögatan. Snyggt och så vackert med alla växter.
Här ytterligare en bild på samma rum som visar dess andra del, vrån som vetter mot Furusundsgatans förlängning och som även visar den vackra öppna spisen. Slutligen en bild från Anna Franks sovrum med ett tidigt Josef Frank-skåp.
Volymen som följer på Författaren fick namnet Socialisten och den handlar om Ivar Lo:s engagemang för lantbruksarbetarna och då framförallt statarna, en mycket litet priviligerad grupp i vårt samhälle som i 30-talets mitt utgjporde 75% av jordbruksarbetarna i vissa län. Det två volymerna med statarnoveller, Statare I och II, resultatet av Ivar Los arbete med Lantarbetareförbundet, kom att bli mycket uppmärksammade och betydde nog en del för att systemet skulle avskaffas (även om jag tror att den globala mekaniseringen av jordbruket gjort att behovet av underbetald arbetskraft minskat avsevärt ).
Efter ett par år som relativt framgångsrik författare bestämmer sig Ivar Lo för att arbeta för statarnas sak och söker därför upp Lantarbetarförbundet där han lär känna flera färgstarka personer, bl.a. Gösta Netzén och PAS, (P. Albin Strid). Särskilt den sistnämnda är en intressant personlighet. Stor och väldig och med ett grönskande fönster i sitt arbetsrum är han en legendar i förbundet. Inte minst sedan han, för att få en godsägare att skriva på arbetsgivareavtal, berättat att han tidigare varit Mexikansk gränsryttare.
Det är också intressant att stifta bekantskap med Gösta Netzén, som kom att bli chefredaktör för Lantarbetaren, chefredaktör för Arbetet och till sist landshövding i Malmöhus län. Då han 1972 förlovade han sig med Marianne Piper (född Hultkrantz men gift Piper och sedan Hamilton – vilken karriär! – om någon kan tala om för mig när hon dog så är jag tacksam). Netzén är i mitten av 30-talet ung och skönlockig men inte lika tagen kollektivet som Ivar Lo, som föredrar kollektivet framför individen och inte ser egnahemsrörelsen som någonting eftersträvansvärt.
Socialisten är en intressant bok, mycket beroende på att det har gått 20 år sedan Ivar Lo upplevde tiden på Lantarbetareförbundet och han kan se tillbaka på den tiden med viss distans. Tyvärr är jag inte så insatt i Ivar Lo Johansson att jag vet hur hans tankar förändrades med åren. Jag gissar dock att som äldre inte såg lika okritiskt på kollektivet. Min utgåva, FiB, har dessutom ett litet register där initialernas ägare redovisas vilket underlättar läsningen.
Hot stuff! Nu har Rävjägarn en Facebooksida! För mer information, gå dit och klicka på Gilla för att ta del av de uppdateringar som där görs. Både nyheter och gammal skåpmat kommer att presenteras där (skåpmaten är förmodligen så gammal att den framstår som ny med daggstänkt fräschör).
Det är inte många exponeringar kvar på den sista rullen av Polaroid gamla klassiska 669-film som inte tillverkats sedan 2008 om jag inte minns fel. De bilder jag tar nu blir mycket bleka och framkallningsvätskan räcker inte riktigt till vilket gör att kanterna inte framkallas. Men nog blev det en vacker bild!
Detta foto är lika blekt som mina barndomsminnen börjar bli. Minns dock tant Annas kök och den saft som hon bjöd som alltid var för stark. Svag saft var en styggelse för många äldre. Anna fick gödsel av oss och Ivar satte vår potatis.
För bra många år sedan läste jag en artikel om Tora Vega Holmström. Det kan ha varit i Antik och auktion. Jag minns att jag verkligen tyckte om vad hon målat. Då jag saknar konstböcker där hon finns representerad, tog jag mig för att googla och fann bl.a. de två motiven som syns här: Bastubadaren (ovan) och Figurkomposition (nedan).
Jag gillar barnets något blaserade uttryck och bastubadarens av mosaik skapade kropp. Elegant! En kollega till Holmström är Agda Holst som gjort ett utmärkt porträtt av Hjalmar Gullberg. Kanske finns det lika många halvt bortglömda kvinnliga konstnärer som det finns berömda män. Mina kunskaper på detta område är mycket begränsade, men jag blir alltid glad när jag hittar något som jag tycker är vackert (exempelvis exempel Vera Nilssons Såpbubblor).
Jag påminner mig själv att jag till födelsedagspresent för några år sedan köpte en bok om kvinnliga konstnärer som for till Paris. De drogo till Paris hette den. Av en slump fann jag dem nyligen på Myrorna. Mer om den en annan gång.
Läs gärna, och mer initierat, mer om Holmström hos Minerva.
Alice Lyttkens make, advokat Yngve Lytkens, utgav 1948 en spännande volym om Dramat på Borxvik, en förgiftningshistoria som fick ett enormt genomslag i slutet av 1890-talet. Kammarherre Evert Taube von Block på Broxvik avled efter en tids sjukdom och ett par månader efter hans begravning yppade den unga Helga Fägersköld, som vid den tidpunkten inlett en romans med kammarherrens son, att hon sett fru Betzy Taube von Block hälla Sublimat i sin makes saftsoppa.
Efter gravöppning och obduktion visar det sig att det finns spår av arsenik och kvicksilver i kammarherrens kropp och fru Betzy åtalas för att ha förgiftat sin man. Dramat tar dock en oväntad vändning när misstankarna istället kommer att kastas på den unga Helga.
Vem som egentligen döda kammarherre Taube von Block har aldrig gått att fastställa, man har inte ens kunnat styrka att han verkligen förgiftades. Istället är det troligt att försök gjordes att förgifta honom, men att doserna var för svaga och att döden troligtvis var naturlig.
Dramat på Broxvik är en mycket spännande skildring av ett av Sveriges stora rättsfall. Lyttkens bok kastade till viss del nytt ljus över händelserna men huruvida hans slutsatser är korrekta kan jag inte uttala mig om. Stig Jägerskiöld är i Svenskt biografiskt lexikon kritisk till Lyttkens skildring. Det tycker jag inte skall hindra er från att beställa boken från bokborsen.se där den säljs för en billig penning.
Eftersom Agnes von Krusenstjerna hör till mina favoriter är jag mycket glad åt den nya biografi som Anna Williams skrivit om den intressanta författarinnan. Det har naturligtvis funnits bättre författare än von Krusenstjerna, men det innebär inte jag inte sätter henne högt, tvärtom, ty även om hennes böcker har sina brister är de stundtals lysande och hennes berättarkonst är i en klass för sig. Kanske är det de av maken, David Sprengel, infogade partierna som tar ner helhetsintrycket.
Fröknarna von Pahlen hör till de bokverk som jag sätter mycket högt. Berättelsen om Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela och deras liv är fullkomligt trollbindande. I den 5:e volymen, Älskande par, kulminerar dramat och Angela förälskar sig, och ger sig, åt Petras ungdomskärlek. Den levnadsglada fru Landborg förför Stellan von Pahlen vilket von Krusenstjerna skildrar på ett fullkomligt lysande sätt. Stanny Landborg, Angelas väninna, har en fäbless för sin bror och under den midsommarhelg som till stor del utgör boken inträffar en stor tragedi. Mitt i alla känslor och ett brokigt persongalleri smälter natur och erotik samman och bildar en fast och livsduglig ram till berättelsen.
Har ni inte läst Fröknarna von Pahlen, gör det i sommar. Vet ni med er att ni har svårt att fångas av en 7 delar lång släktkrönika, börja med del 4, Porten vid Johannes och fortsätt sedan med Älskande par och ta därefter de inledande 3 böckerna. Skildringen av bondeupproret i Porten vid Johannes kan ni gott hoppa över.
Och vad har vi här om inte en i all hast upplyft lada! Saken var den att i måndags förra veckan fick jag veta att de två ladorna där ute behövde lyftas innan torsdag för då skulle markerna, som omger dem, plöjas och sås in. Det blev bråda dagar, men redan på tisdagskvällen lyfta jag de två med hjälp av en granne och hans baklastare. Innan dess hade jag tagit ut golvet i den ena och stagat upp stockarna kring öppningen som ni ser på bilden ovan. Då syllen, den nedersta stocken, saknades, fanns det inget som höll ihop ladan i öppningen och det kräver viss försiktighet. Det hela gick emellertid bra och nu är båda tömda på bråte och ruttet golv och de skall få stå och torka ett par veckor för det var lervälling inne i dem.
Istället har jag tagit tag i ett gammalt kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till en kyrkby där vi har en kyrkstuga. Innan dess kan det eventuellt ha stått anslutning till Öjeby kyrkby ety många byggnader flyttades 1913 från Öjebyn till den nya lilla kyrkstad som då uppfördesi anslutning till den nya kyrka som byggdes på landsbygden.
Stallet är i rätt bra skick och det syns att det monterats ned en gång, ty alla stockar är ordentligt märkta vilket troligtvis gjordes då stallet monterades ner på 30-40-talet och flyttades hem till gården. Dessvärre hade den främre delen sjunkit ned i myllan och den nedersta stocken ruttnat. Det fanns alltså inget som höll ihop byggnaden vid öppningen som även här gick ned till marken.
Jag lyfte försiktigt upp byggnaden med en domkraft, lite i taget, och pallade under med lecablock och brädstumpar. Runt dörröppningen fick jag spika plank som höll samman stockarna
Här ser ni resultatet. En grov planka tjänar som stabilisator i dörröppningen. När allt är klart skall den tas bort och dörren skall monteras tillbaka (den är medfaren, men spikarna är handsmidda så jag vill inte göra en ny). Den nedersta stocken var rutten och skall ersättas med en ny, och den är inte med på bild, men tänk er den som grunden till byggnaden (den skall dock ligga på några stenar och inte direkt på marken).
Nå gäller det att försöka få till en bra stock av en trädstam.
Klicka på bilden för att studera ombyggnadsförslaget, ty då visas en större bild som gör det lättare att se detaljerna i förslaget.
En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar, med livet självt, med människor, vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningarna sysselsätta vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.
År 1894 formulerade Verner von Heidenstam dessa rader som en protest med den tidens hårdhänta restaureringar, ty just då var Gripsholms slott och Uppsala domkyrka under upprustning. Den tidens ideal var att skala bort alla de spår som sekel efter sekel skänkt vårt lands byggnader. Inte nog med det, det ansågs också passande att bygga om och bygga till, i en sådan stil att det passade ursprunget. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med vår egen tid när var och varannan skall ha kök i “sekelskiftesstil”, trots att den tidens kök saknade mycket av de detaljer som utgör det moderna kök som samtidigt eftersträvas.
Heidenstams text är hämtad ur praktverket Ombyggnad – utredning om hyreshus, egna hem och bruksbostäder 1880-1935, sammanställt av Olof Thunström och Ingrid Johansson. Här behandlas utförligt dåtidens byggnader, inventerade stad för stad, och så presenteras på uppslag efter uppslag förslag till hur dessa gamla byggnader skall anpassas till modern (1955) standard. Även om man tycks anse Heidenstam som en föregångsman, blir ingreppen markanta.
De ombyggnadsförslag som presenteras är ofta mycket omfattande (klicka på bilden ovan för en större variant). Lägenheter uppdelas och slås samman. Kök, garderober och fönster förutsätts ersättas med helt ny utrustning. Fasaderna får däremot, om de är i hyfsat skick, gärna behålla sin dekorativa utsmyckning. Vad som räddar det hela i mina ögon, är vetskapen om att hantverk och material vid denna tid var av så pass hög kvalité att även dessa övergrepp borde ha gett lägenheter av en godtagbar standard. Till försvar får man naturligtvis också komma ihåg att många av dessa bostäder hade en låg standard (om man beaktar köksutrustning, vatten, avlopp och ev. toalett) innan ombyggnad. Förslagen är också bara förslag; vad jag kan förstå har inte dessa ombyggnader verkligen ägt rum, utan de är i första han tänkta att tjäna som inspiration.
Men det är klart, de moderna lägenhetsplaner som blir resultatet av dessa reparationer, förutsätter oftast att familjen önskar ett vardagsrum och därför anpassas övriga rum till sovrum och det är ett oskick som jag knappt kan tåla. Rummen är också över lag snålt tilltagna och många och små rum premieras över få och stora. Jag tycker helt enkelt inte om denna typ av planlösning som än i denna dag dominerar bostadsbyggandet.
Även Byggfabriken har uppmärksammat detta verk, läs gärna mer där.
I Aktuellt ikväll var det ett bra inslag om situationen på en kommunal hemtjänst i Uppsala (finns att titta på här). Den stackars anställda har 26 besök på 6 timmar! Jag hade 13 och hann inte med. Visserligen kan det ha varit så att vi hade längre körtid, men ändå, något är fel med systemet när man planerar scheman utan att ta med tid för förflyttning och när man planerar in besök som överlappar varandra.
Det finns faktiskt hemtjänster där de timanställda bara för betalt för den tid de är hos de gamla. Syften med detta är att de verkligen skall få sin tid. Till nackdelar hör dock att arbetstiden, för till den räknar jag förflyttningarna, kan bli obetalt till en inte helt försumbar del. I vilket annat yrke är skulle man kunna bete sig på detta sätt? “Men Filippa, det är klart att du inte får betalt för tiden det tar att åka till kongressen/invigningen av lättakuten/styrelsesamanträdet!”. Nej, det skulle inte en människa i den positionen (sjukvårdslandstingsråd) acceptera. Däremot får en människa som går att utnyttja finna sig i det och det tycker jag är upprörande.
I inslaget i Aktuellt får vi också veta att ledningen för Nyby hemvård får vi också veta att ledningen är missnöjd med den tid som de anställda tillbringar hos kund. De gör för korta besök. I ett brev som skickats till de anställda står följande att läsa:
“Jag vill att ni förstår vad det innebär när vi tjatar på er om vikten att faktiskt göra den utplanerade tiden hos en kund”
”Om ni inte lyckas vända denna trend så innebär det att vi kommer att få lov att säga upp personal”
Jag vet inte riktigt hur man skall tolka detta. Ledningen kan väl knappast tro att man skall hinna med att sitta tiden ut när inte ens tiden på schemat, utan förflyttningar, räcker till. Vill man kanske att de anställda skall logga in hos de gamla redan innan de hunnit dit? Många hemtjänster har nämligen ett system där man elektroniskt loggar in hos kunderna och så får hemtjänsten betalt efter hur länge mycket tid varje pensionär fått. Bra tycker jag, men inte om det blir på detta sätt.
Man måste inse att det kostar att bedriva hemtjänst och att det i jobbet ingår att förflytta sig. Man måste också tänka på att privata hemtjänster ofta har ett större upptagningsområde med längre avstånd mellan de gamla vilket gör att förflyttningarna tar tid. Det finns ingen chans i världen att företaget bjuder på dessa förflyttningar, det får antingen den naställda eller pensionärerna betala.
Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha…
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fångna träden
och tröstar dem ibland.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
jag måste vänta på den milda döden
och bringar frihet åt min själ!
Det gamla huset av Edith Södergran från Dikter 1916.
Nancy Mitford, den första i den Mitfordska syskonskaran, blev med åren en framgångsrik författare. Sina största framgångar tror jag att hon fick med Love in a cold climate och The pursuit of love. Nyligen gav Penguin ut en samlingsvolym med samtliga 8 böcker. Den tycker jag att man bör skaffa om man uppskattar brittisk litteratur och dito överklass!
Nancy Mitfords roman anno 1948, Love in a cold climate (Kärlek i kallt klimat), en en underhållande historia. Miljön är den brittiska överklassen med hus i London och stort gods på landsbygden. Boken är en uppföljare till The pursuit of love (Förföljd av kärlek), men skildrar vad som hände innan. En filmatiseringen gjordes både 1980 och 2001.
I centrum för berättelsen står Lady Montdore, en äldre och väldigt myndig dam. Hon har en dotter som heter Polly, vars nästa steg i livet är att gifta sig, något som hon inte är särskilt lockad av. Lady Montdores älskare, Boy, är gift med Lord Montdores syster Patricia som en dag avlider, vilket blir starten på en mängd trassel. Det visar sig nämligen att Polly i många år varit förälskad i den betydligt äldre Boy.
In på scenen kliver den unge Cederic Hampton, som verkligen är definitionen av camp. Han gör Lady Montdore up-to-date med hjälp av dieter och skönshetsoperationer; livet på godset förändras radikalt. Hur det går skall inte avslöjas här, men det blir verkligen happy ending för alla parter. Jag frestar med en replikväxling. Det är Uncle Davey som berättar för Fanny att Polly har problem i äktenskapet med Boy:
- Oh, dear I said. Kitchen maids?
- No, said Davey. Not kitchen maids.
- Don’t tell me, I said, horrified.
Med lite fantasi kan man lät föreställa sig vad som lockar den gode Boy (som spelas av Anthony Andrews i den andra filmatiseringen).
Nancy Mitford verkar inte ha besvärats av någon konventionell moral. Dessutom är hon minst lika kvick som Evelyn Waugh och skildrar med stor charm den brittiska överklassen.
Äntligen fann jag en självbiografisk bok av Tora Dahl! 1974 var det utgiven vilket fick mig att fundera på om hon verkligen levde då. Ja, det gjorde hon naturligtvis, 88 år gammal. Inte nog med det, hon gav ut ytterligare 5 böcker och den sista kom samma år som hon fyllde 94.
Dahl föddes 1986 och växte upp med sin fostermor under rätt knapra omständigheter. Hon kom att utbilda sig till lärarinna men odlade tillsammans med sin man, Knut Jaensson, sina kulturella intressen och romandebuterade först 1935. Med boken Fosterbarn 1954 kom henens stora genombrott.
Sömngångare, den bok jag precis läst, är den 5:e i en serie om 10 självbiografiska böcker som utgavs mellan 1968 och 1980. En imponerande utgivningstakt får man verkligen säga. I Sömngångare träffar Dahl den några 7 år yngre Knut Jaensson som precis slutat gymnasiet och skall börja studera i Uppsala. Hon har då nyss avslutat en kärleksaffär och hennes mor blir allvarligt sjuk och dör. Vänskapen med Jaensson utvecklar sig snart till kärlek under en sommar när de två vistas i Sigtuna och där lär känna varandra.
Sömngångare innehåller många utdrag ur de brev som växlades mellan Dahl och Jaensson under den första tid som förflöt efter att de träffat varandra. Då kan läste i Uppsala och hon hade sin tjänst, och sjuka mor, i Stockholm, kunde de inte träffas speciellt ofta. Förhållandet ger dem båda mycket, ty de är båda intresserade av litteratur. Dalh är särskilt förtjust i Ola Hansson och introducerar Jaensson för Herman Bangs Mikael.
Ytterligare en anledning till att läsa Dahl är att hon ger några glimtar av författaren och konstnären Ivar Conradson, född i Skellefteå. Jag tror dock att det är i den följande volymen, Förvandlingar, som han porträtteras lite mer utförligt. I denna volym får vi veta att Conradson har haft ett förhållande med en stamanställd, en militär, och så berättar hon om den gång Emil Lindegren, Conradson och hon besöker Tattersall på Grev Turegatan. Conradson var förtjust i att tala och gav sällan sina medmänniskor en chans till ett inpass. Den kvällen på Tattersall förfäktar han idén att att kvinnan kan nå verkliga djup ty hon saknade personlighet. En endast utväg står henne till buds och det är att bryta skrankorna till samhället och bli prostituerad eller föda barn utom äktenskapet.
Kvällen slutar för övrigt med att Dahl vaknar mitt i natten av ett väldigt oväsen. Lindegren och Conradson försöker tränga sig in i våningen. På morgonen visar det sig att de överförfriskade männen urinerat i trapphuset.
Ungefär där avslutas denna volym om Tora Dahls tidiga 10-tal.
En möbel jag aldrig sett eller hört men som jag tror hör till de allra bästa, troligtvis den bästa, som tillverkats under monoeran på 50-talet. Chassiet är Telefunkens berömda Opus men i modifierad, kraftfullare, version. Uteffekten var hela 15 watt vilket skall jämföras med den ordinära Opusens cirka 6.
Förstärkaren hade totalt 10 rör och två selenlikriktare skötte strömförsörjningen. I det vanliga Opus-chassiet var det två trioder som drev slutsteget: den ena var trioden i EABC80 och den andra var ett EC92. Bayreuth hade totalt 5 trioder, två ECC83 (dubbeltrioder – C står triod i Mullard-Philips smarta system) och trioden i EABC80. Det är inte svårt att räkna ut att det gick att få ut högre effekt ur slutsteget som utgjordes av två EL84 kopplade i mottakt än vad som var fallet i den vanliga Opusen. Ljudet måste ha varit magnifikt! Jag vet dock inte om Bayreuth någonsin såldes i Sverige.
Skivväxlaren var Telefunkens vanliga men för att få bättre prestanda använde man inte den rätt dåliga pick-upen TTSA utan monterade istället Sonotones 3TS som var keramisk och behövde en liten förförstärkare.
Naturligtvis gick det även att få bandspelare för den som så önskade vilket ytterligare trissade upp priset.
Läs mer om Telefunkens modellprogram 1957 och Bayreuth här.
Som ni kanske läst är det varmare i Haparanda än i södra Europa och det hör inte till vanligheterna vid denna tid på året. Maj kan vara hemskt kall och grå men inte i år! Däremot är det torrt för solen har inte unnat sig någon rast eller ro och regnet har lyst med sin frånvaro. Jag har måst vattna med kanna och slang för att inte nyplanterade buskar och träd skall torka bort. Till och med syrenen slokar! Till det goda hör dock att nämnda syren, som jag fick av tant Signe när de gjorde om på tomten en gång när jag var liten, redan börjat blomma. Det måste vara ett rekord! Flera veckor före utsatt tid!
Och här en tropisk vy! Min vittberesta Nerium tronar nu på ett bord i trädgården och gör verkligen sitt för att skänka en tropisk touch till den söndertorkade gårdsplanen. Jag tror att den trivs alldeles utmärkt där så länge som detta väder håller i sig. Om jag göder den ordentligt står den säkert snart i full blom igen.
När jag röjde ur ladorna fann jag en gammal kvarn. Nirvana heter den! Jag trodde först att det var en kornkross, men jag hade fel. Den är i rätt bra skick, men delar av underredet har ruttnat och måste bytas ut. Dessutom ställde den sig på nosen i leran i ladan och måste nu rengöras. Tyvärr har jag inget utsäde som jag kan så och skörda för att sedan krossa.
Jag köpte Staden på malmarna härom dagen. Det är en läsvärd bok som behandlar bebyggelsen i Stockholm fram till vår tid. Tonvikten är dock på bebyggelsen före 1930. Boken är rikt illustrerad med interiör- och exteriörbilder, planritningar och skisser.
Här intill en bild ur en för 1880-talsarkitekten oumbärlig bok, mönsterboken Hittenkofers Architektonische Formenlehre utgiven 1877 (för större format klicka här). En kunnig arkitekt satte omsorgsfullt samman arkitektoniska element till en passande helhet. Basen var oftast nyrenässans, men inslag av gotik och barock ansågs mycket passande. Dekorationer, ofta i form av fabriksgjutna gipsdetaljer, var lätt tillgängliga, precis som stucktaklister som såldes som metervara i kombination med hörnstycken. Det hantverksmässiga inslaget var kanske inte riktigt vad många idag tänker sig. De ståtliga “snidade dörröverstycken” som pryder mången Östrmalmssalong, är inte sällen gjutna i gips.
Jag tycker att det är en sympatisk form av arkitektur, detta att foga samman klassiska element till en ny helhet. Eklektiskt, javisst, men även för detta banala byggande krävs skickliga yrkesmän. Naturligtvis är det svårare att göra samma sak idag. Snålt tilltagna våningshöjder och frånvaron av högklassiga port- och fönstersnickerier gör detta mer eller mindre omöjligt om man vill erhålla ett förstklassigt resultat.
När man tänker på hur mycken grannlåt som genom åren gått till spillo och förpassats till soptippen är det lätt att bli dyster till sinnet, men betänker man att det är relativt lätt att åstadkomma nya dekorationer i autentisk modell, ljusnar det en smula.
En fantastisk skiva från 1960! Titelspårets intro signalerar att denna skiva hör till de absoluta toppnumren från åren runt 1960. Plattan släpptes på Blue Note BST 84040 detta år och hör till de album som man verkligen bör ha i sin skivsamling.
På den ursprungliga LP:n finns följande spår: “Open Sesame”, “But Beautiful”, “Gypsy Blue”, “All or Nothing at All”, “One Mint Julep”, “Hub’s Nub”. Nummer 2 och 4 hör verkligen till jazzens klassiker kan räknas in i samlingen av mina favoriter.
Medverkar gör Freddie Hubbard (trumpet), Tina Brooks (tenorsax), McCoy Tyner (piano), Sam Jones (bas) och Clifford Jarvis (trummor).
Albumet finns i sin helhet på Spotify för er som föredrar att lyssna på det sättet. .
Kerstin Thorborg är verkligen inte speciellt omtalad idag, men under 30-40-talen var hon och Jussi Björling vår främsta export i denna genre. Enligt uppgift sjönt hon 13 säsonger på Metropolitan i New York och det är verkligen inte illa.
På SVT Play finns just nu en dokumentär om sångerskan som ni inte får missa. Lite rörig stundtals tyckte jag, men i övrigt mycket intressant. Mest känd blev hon nog när hon avbröt sitt kontrakt vid Wieneroperan (jag tror att det var den scenen) för att Österrike hade anslutit sig till Hitler-Tyskland. För detta fick hon tydligen utstå en hel del smälek i den svenska pressen. Tyskland hade hon avpolleterat redan 1934 eftersom hon inte gillade hur de judiska medarbetarna behandlades. Efter dessa kontroverser blev Metropolitan i New York en scen som hon ofta gästade.
Äntligen har börjat med ladorna, och det efter att ha planterat och fixat med diverse smått och gott, bland annat byggt en bro till en av logens dörrar.
En besiktning gav vid handen att de har sjunkit ned åtskilligt och att på de värsta ställena är nästan två hela stockvarv under jord. En spantrad lada (lösvirke, inte timrad) är såpass lilla däran (den nedre delen av konstruktionen har ruttnat och panelen är rätt dålig på sina ställen) att det kan bli knivigt att lyfta den, att det finns risk att den rämnar så den får repareras “på plats” och sedan lyftas. En tredje har fått sin ena öppning förstorad vilket försvagat konstruktionen så att den måste förstärkas innan den går att lyfta upp.
Den första etappen går ut på att lyfta ladorna och placera dem på stockar så att de kommer upp ovan jord och så att restaureringsarbetet sedan kan fortsätta. Innan det görs måste dock ladorna friläggas. Jord som lagt sig som en vall mot väggarna måste grävas bort och den bråte i form av ruttna trodor (material som användes för att hässja hö) som ligger intill flyttas undan.
Då golvet i tre lador är helt trasigt måste också det tas bort tillsammans med resterna av de underlagsåsar som bar upp det. Det ser verkligen ut som ett bombnedslag i samtliga tre som jag påbörjat restaureringen av. Under golvet ligger fuktig lerjord som inte torkat ut på år och dagar.
På bilden högst upp ser ni mig i full fart med att lyfta bort trodorna vid en lada. Tyvärr kunde jag inte använda kranen, de var helt enkelt för sköra för att lyftas på detta sätt och blev kaffeved när jag försökte och kaffeved kan man inte lägga på en vagn och köra hem.
Avslutningsvis en bild åt Ann Margret om visar instrumentbrädan på en Volvo BM 430. Tänker att det kan intressera.
Traktorerna har verkligen utvecklats från första halva av 70-talet. Dagens är stora och mycket kraftfulla. Däremot kanske inte lika smidiga som de gamla som lätt tar sig fram på trånga ställen.
När jag läste von Pahlen-sviten för några år sedan läste jag också en del relaterade texter, bla om David Sprengels (Agnes make) bidrag till sviten. David Sprengel var, om jag minns rätt, av ungefär samma årgång som Nils von Dardel och Rolf de Maré.
Sprengel var ingen större vän av det kotteri som nämnda herrar tillhörde, om detta berodde på avundsjuka eller allmän aversion mot gruppens något perverterade leverne vet jag ej. Hursomhelst; Sprengel bidrog med ett antal sidor i Agnes romansvit, bland annat porträtten av de perversa Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson, båda artister med förkärlek till onaturliga poser och läspande uttal. De är lustiga skisser av personerna i konstnärskretsarnas demimonde.
Bilden ovan föreställer en ridåskiss till Les Ballets Suédois sista uppsätning Rel㤨e 1924. Svenska baletten grundades av Rolf de Maré som var barnbarn till Wilhelmina von Halwyll. Läs mer om honom här
Försommargrönskan! Man kan då rakt inte klaga på beautyn vid denna årstid. I än rinner vattnet stilla, men kraftfullt, ty än finns det smältvatten kvar som kommer rinnades. Om det kommer från åkrarna som ännu inte helt torkat upp eller om det härstammar från nordligare trakter vet jag inte. Vackert är det hur som kvällstid hör man faktiskt bruset från den ytterst lilla fors som är belägen vid en av de tre broarna i byn.
Vår gamla höpress! Det finns en bild på mig i barnvagn vid den nyinköpta pressen i början av 70-talet. Måste säga att jag är mer välbevarad. Passade dock på att pumpa däcket när jag städade maskinhallen. Vid tillfälle borde den nog tas ut och tvättas och kanske smörjas så att den inte rostar samman .
“Bidrar diskret till sin ägares anseende vid ankomst och avfärd” skrev General Motors i sin broschyr. Tiderna förändras!
Besiktigade bilen och fick rent papper. Tur, för förra året gick den inte igenom och blev sedan påkörd och hamnade på verkstaden hela sommaren. Denna gång berättade besiktningsmannen att jag måste sätta fast avgasröret ordentligt, ty en infästning hade gått sönder och det hotade att lossna. Mycket riktigt, på väg hem gav det sig iväg och måste nu åtgärdas. Så kan det gå! Men godkänd blev bilen och det är huvudsaken. I ärlighetens namn är det väl bara bromsarna som någon gång kan vålla problem. Trumbromsar har en tendens att dra ojämnt om bilden står stora delar av året.
Jag vet inte om ni såg dokumentären om Siri Derkert på SVT. Det var mycket roligt att se alla gamla klipp med henne. Hon var en mycket intressant person!
Sverigehuset vid Hamngatan i Stockholm har idag degraderats till Ilums Bolighus. För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverigeväggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.
Sverigeväggen skulle invigas den 31:a maj 1969 och samtidigt skulle utställningen Sverigebilder visas. Den blev emellertid stoppad ty den ansågs vara för samhällskritisk. Siri Derkert blev naturligtvis arg och vägrade visa sin Sverigevägg; hon dolde den bakom ett svart skynke med texten “Min vägg visas inte så länge utställningen Sverigebilder inte har öppnats i Sverigehuset. Jag gör detta som en solidaritetshandling”. Svenska Institutet, som anordnade utställningen gav till sist med sig och visade Sverigebilder, men bara under en dag. Derkert avtäckte då sitt konstverk.
Klicka på taggen Siri Derkert här inunder inlägget för att läsa mer om henne.
Millesgården här till Stockholms vackraste platser. Oavsett väder eller årstid är det alltid lika vackert. Anläggningen är helt enkelt fullkomligt makalös.
Att Kol och Koks cisterner och oljehamnen bilder en diskret bakgrund till Carl Milles skulpturpark är inget annat är rent genialt. Vore där ett skärgårdslandskap, en svensk idyll, blev det nog alltför mycket av det goda.
Den nya utställningshallen tycker jag inte förstår den vackra anläggningen, tvärtom, den passar in på ett utmärkt vis.
För en gångs skull har jag scannat in större bilder också, klicka på de små så får ni dem med 800 pixlars bredd.
Ett hus som snart ej finnes mer. Den bedrägliga takpappen håller inte längre tätt och fukten har samlat sig i bjälklaget ovan köket vilket fått kökstaket att ge vika. Som en ung fattig flicka från förr böjer det sig underdånigt ned.
I farstun hänger ännu ett kvarglömt plagg. Här är torrt och en blommig tapet välkomnar mig som gäst, trots att jag objuden lossade på den ståltråd som förseglade ytterdörren. Till höger leder vindstrappen en våning upp, till vänster ligger köket med sin murade spis.
Inne i kammaren står fortfarande några möbler kvar. Skamfilad, javisst, men intill tronar en glänsande chiffonjé.
Jag har byggt ett litet drivhus! Något stort åbäke hade jag inte tid och ork att sätta samman och dessutom kräver ett sådant bygge mer vård när det inte används. Detta lilla enkla bär man in så snart säsongen är över. Smidigt!
Grunden till bygger är gamla innanfönster från Grans lantmannaskola i Öjebyn som min pappa fick för 30-40 år sedan. De är av mycket hög kvalité och hopfogade helt utan spik och skruv. Tätningslisterna i något rött sammetsliknande tog jag bort och likaså de smäckra vred av en typ som jag aldrig sett tidigare (och därför sparat). Samtliga fönster är numrerade och på ett står det Husmors rum, på ett annat Övre korridoren. Tänk om de fått sitta kvar! Tyvärr finns det nästan inga enkelfönster med lösa innanfönster kvar i Norrbotten, till skillnad från i Västerbotten där man faktiskt bevarat denna gamla konstruktion i betydligt större utsträckning.
Fönstren sammanfogades sedan med träskruv. De två rutor som utgör vardera långsida sattes samman genom att en hyvlad träbit som båda rutorna skruvats fast i. Et slå håller samman mittpartiet och blir samtidigt ett sorts handtag när man skall bära det. På bilden ovan ligger drivhuset uppochner i väntan på att grundsockeln skall skruvas fast.
Denna sockels främsta uppgift är att skydda fönstren från att förstöras av jordens fukt. Den består av fyra träbitar som skruvats ihop till en rektangel som överensstämmer med växthusets bas. Sockeln monterades sedan fast medelst träskruv och voila, växthuset var klart!
Jag har funderat en del på hur glastaket skall ordnas. I dagsläget ligger bara två rutor lösa på toppen. Eventuellt monterar jag fast dem med gångjärn. Viktigt är att kunna öppna ordentligt för att det inte skall bli för varmt där inne soliga sommardagar.
I drivhuset står nu två tomatplantor och en dito melon. Tomater lär det bli, men hur det går med melonerna återstår att se. Plantan har dock växt bra de senaste dagarna så det är inte omöjligt att det blir något i slutet av sommaren. Om plantan nu ryms i drivhuset när den växt till sig.
Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.
50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.
Detta är en mycket bra bok som stundtals är plågsam att läsa. Åtminstone kan jag inte låta bli att känna för den rediga Linda Ståhl som förblindas av den ouppnåeliga körleken och självuppoffrande gör allt för Björn Ceder under deras sommarturnéer på den norrländska landsbygden.
Adolf Hallman var illustratör och skribent är nog idag mest känd för att ha illustrerat ett antal böcker under 30-talet, bl.a. Bertil Malmbergs “Åke och hans värld” och Söderbergs “Förvillelser” (1938 års upplaga).
Lotten Dahlgren gav ut sin första av sina personhistoriska skildringar 1905 (Ransäter) och 21 år senare var det dags för en liten nätt volym vid namn Hos kamrerns. Denne kamrer var Carl Fredrik Geijer, bror till Erik Gustaf i Uppsala, och verksam vid Jernkontoret i Stockholm och bosatt i en våning intill.
Volymen som följer på Författaren fick namnet Socialisten och den handlar om Ivar Lo:s engagemang för lantbruksarbetarna och då framförallt statarna, en mycket litet priviligerad grupp i vårt samhälle som i 30-talets mitt utgjporde 75% av jordbruksarbetarna i vissa län. Det två volymerna med statarnoveller, Statare I och II, resultatet av Ivar Los arbete med Lantarbetareförbundet, kom att bli mycket uppmärksammade och betydde nog en del för att systemet skulle avskaffas (även om jag tror att den globala mekaniseringen av jordbruket gjort att behovet av underbetald arbetskraft minskat avsevärt ).
Nancy Mitford, den första i den Mitfordska syskonskaran, blev med åren en framgångsrik författare. Sina största framgångar tror jag att hon fick med Love in a cold climate och The pursuit of love. Nyligen gav Penguin ut en samlingsvolym med samtliga 8 böcker. Den tycker jag att man bör skaffa om man uppskattar brittisk litteratur och dito överklass!
Äntligen fann jag en självbiografisk bok av Tora Dahl! 1974 var det utgiven vilket fick mig att fundera på om hon verkligen levde då. Ja, det gjorde hon naturligtvis, 88 år gammal. Inte nog med det, hon gav ut ytterligare 5 böcker och den sista kom samma år som hon fyllde 94.
Jag köpte Staden på malmarna härom dagen. Det är en läsvärd bok som behandlar bebyggelsen i Stockholm fram till vår tid. Tonvikten är dock på bebyggelsen före 1930. Boken är rikt illustrerad med interiör- och exteriörbilder, planritningar och skisser.
Kerstin Thorborg är verkligen inte speciellt omtalad idag, men under 30-40-talen var hon och Jussi Björling vår främsta export i denna genre. Enligt uppgift sjönt hon 13 säsonger på Metropolitan i New York och det är verkligen inte illa. 
Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
