Nej, vi skall inte lyssna på Billie Holiday och Coleman Hawkins som bilder antyder, utan på en bunt plattor med Coleman Hawkins och Lionel Hampton. Hälften av skivorna med Hamptons orkester och hälften med Coleman Hawkins. Inspelningarna är från sent 30-tal och tidigt 40-tal om man skall generalisera. de flesta pressade i England eller Sverige. Jag spelade av dem för många år sedan och tänker att inget väl mer passande en solig lördag än att lyssna på lite jazzen.
Tyvärr missade jag stora delar av det där Uppdrag granskning när imamerna ger råd till utsatta kvinnor. Lite såg jag och det bara inledningen hos en äldre dam som är änka efter en turk. Damen ifråga har varit antropolog och under många år bosatt i Turkiet. Maken hennes var domare och hade hög status i samhället som domare tenderar att ha. Han var också en känd person, ty på natten drev han en illegal spelhåla som var mycket populär. Muslin var han också, men både han och familjen var tämligen moderna av sig. Jag frågade tanten hur han behandlade henne. “Det var jag som behandlade honom, det skall du veta” sade hon och jag tvekade inte en sekund på vem som bestämde i det hushållet.
Denna rätt stora, vita kvinna kom till Turkiet på 50-60-talen och förälskade sig genast i landet och människorna. Så småningom även i mannen i fråga och de gifte sig raskt. Hans systrar var dock mycket skeptiska mot denna yrkesarbetande kvinna som inte brydde sig om att måla sig och köpa exklusiva toaletter från modehusen. De gjorde sitt bästa för att ändra på sig, men då hon hade bestämt sig för att inte höra på det örat, lade de efter en tid ned vapnen och allt blev tämligen frid och fröjd. Jag frågade henne hur det gått om hon varit en blyg liten blå viol? “Då hade de slukat mig med hull och hår” svarade hon.
I de fattiga delarna av Turkiet var det som regel mer gammaldags, men i de burgna kretsarna kunde man leva lite som man ville. Enligt vad jag förstod av vårt samtal, är dock Turkiet betydligt mindre konservativt än andra länder där islam härskar. Jag, som inte vet mycket om allt detta, tyckte att det var ett mycket intressant samtal.
1938 uppfördes i Professorsstaden i Lund en villa som 1941 förvärvades av Wiwen Nilsson (fin bild!) och därefter bär dennes namn. Upphovsman var arkitekten Hans Westman som senare lät bygga ett praktfullt hem åt sig själv, Villa Westman, som jag skrivit om tidigare.
Exteriören är i klassisk funktionalistisk anda stram och lätt båtinspirerad. Framför sovrummen på övre botten löper en solterrass vilket får antas borga för ett sunt leverne (avsikten är inte att där skall drickas cocktails). En skiss över bottenvåningens plan hittar ni här.
En mycket fin detalj är blomsterfönstret i matsalen. Nilssons verkar av bilden att döma mest odla kaktéer, men en dylik inrättning är annars perfekt för medelhavsväxter som Kameilia, Oliv och Nerium. Matsalsgruppen är för övrigt ritad av Nilsson själv och tavlorna av Pär Siegård och GAN. Ytterligare ett verk av Siegård,Uppståndelsen, hänger över Nilssons skulpturer.
I vardagsrummet, som även har öppen spis och batik av Nils Wedel, finns naturligtvis öppen spis, precis som i herrummet som dekorerats med dansspjut från Söderhavet och en afrikansk sköld.
Villa Wiwen Nilssons exteriör är idag kraftigt förvanskad och klädd med mörk locklistpanel anno 1977. Interiören är sig dock till viss del lik, även om det verkar som om blomsterfönstret byggts om (men jag är dock inte riktigt säker). Se bilderna från Bjurfors här (Bjurfors tog precis bort dem, men jag hade sparat dem och nu fungerar länken igen).
Jag vet inte när bilden är tagen, men jag gissar på andra halvan av 30-talet. En jungfru serverar cocktails framför kakelugnen i salongen. Agnes von Krusenstjernas Fattigadel hade sålt bra och hon och David Sprengel hade fått en rätt så tjusig våning vid Karlavägen, en våning som blev deras sista hem. I mars 1940 dog hon efter en operation som föranletts av den hjärntumör som upptäckts ett par månader tidigare.
Om man fått veta något om deras vardagsliv! Olof Lagercratz, vars mor var kusin med Agnes, berättar i korta ordalag om sina möten med henne sin bok från 1951 (Agnes von Krusenstjerna, Bonniers – läs den!). Sinnessjukdomen, som låg i släkten, präglade till stor del hennes liv. Hon drack periodvis för mycket, missbrukade tabletter. von Pahlen-fejden i mitten av 30-talet tog hårt på hennes krafter, men de framgångar som följde med Fattigadel etablerade henne som en av våra främsta författare under denna tid och det gladde henne säker. De sista åren hölls sig dock makarna mest för sig själva. Stellan Mörner och Eva De Geer (barndomsvän) blev dock nära vänner.
Huset på Karlavägen revs på 50-talet och ersattes av en ståtlig byggnad med en stor våning per plan. Högst upp en flott lägenhet i etage. En allt annan än varsam renovering har dock till stor del utplånad husets charm.
Här har vi den, Gilda, filmen som är nästan lika klassisk som Casablanca. Huvudrollerna spelades av Glenn Ford och Rita Hayworth. Handlingen kan man läsa om här. Likheter finns verkligen med Casablanca.
I filmen sjunger Rita Hayworth flera gånger Put the blame on mame (detta filmklipp är för övrigt mycket snyggt). Här har vi den i två versioner, först en lugnare variant
och sedan nattklubbsversionen
Dessvärre är det dock inte Rita själv som sjunger, hon dubbades av Anita Ellis.
I april 1947 invigdes Östertäljes första ålderdomshem som ritats av Torsten Risberg. Ursprungligen var tanken att det skulle bli en tvåvåningsbyggnad, men Risberg tänkte om och bad att få rita om byggnaden utan ersättning. Resultatet blev inte alls dumt. Det är en fin anläggning i den lilla skalan, påkostat med moderna mått mätt. I vardagsrum och matsal verkar det ligga någon form av parkett, i pensionärernas rum vanliga trägolv. Studera gärna planritningen här för översikt över lokalerna.
De gemensamma ytorna utgörs av ett vardagsrum på 40 kvm med en matsal i anslutning. Belysningen är indirekt och utgörs av lysrör som monterats bakom trälist som löper runt rummet. Väggarna är klädda med juteväv.
Framför det stora fönstret står halvmeterhöga blomlådor vilket det också gör i matsalen. En balkongdörr leder ut på altanen. Behovet av grönska och frisk luft är således väl tillgodosett.
Föreståndarinnas rum har sovalkov, egen toalett samt ett litet kontor. Det är kanske inte så märkvärdigt, men å andra sida lyser de dåliga materialen med sin frånvaro.
Pensionärernas rum är små med dagens mått mätt och de saknar toalett, endast ett handfat finns att tillgå. Badrum samt två toaletter finns i korridoren utanför. Idag skulle denna lösning inte gå för sig och dessutom krävs det att rummen har köksutrustning. Med tanke på hur dålig man måste vara för att flytta in på ett boende kan man verkligen ifrågasätta detta. Små rum tycker jag blir mer intima och trivsamma, dessutom billigare. I kombination med det trevliga sällskapsrummen tycker jag att detta vore en mycket bra lösning för de som vill flytta till ett hem, men är för friska för att bo på ett traditionellt äldreboende.
Lite större rum finns också på Östertälje ålderdomshem. Det är s.k. dubbelrum för gifta par. De är inte speciellt stora de heller, men trivsamma.
Jag tycker att moderna äldreboenden är mycket trista och det vilar verkligen en känsla av institution över dem. Långa korridorer, fula, standardiserade möbler, samt trista golv. Naturligtvis finns där inga öppna spisar. Dessutom är de stora och man går lätt vilse bland avdelningar som ser identiska ut. Östertälje ålderdomshem tycker jag man kan se som en förebild, även om åtskilligt måste ändras för att möta dagens krav. Inte minst den lilla skalan: på ett sådant boende går det inte som pensionär vara en anonym vårdtagare.
Det var länge sedan jag var i farbror Odals by, så en vacker förvinterdag tog jag bilen dit. Solen sken, det var inte mer än en minusgrad och det var varmt och skönt inne i kupén. Jag svängde ner på den väg som går över ån, samma å som kallas älven i min by. Vattnet hade börjat frysa. Strax därefter passerad jag en gammal ladugård som stod på stenfot. Huvudbyggnaden var gul och i 30-talsstil. Jag gasade, svängde vänster och befann mig snart på en grusväg som mycket sparsamt kantades av byggnader. Jag undrar om jag någonsin varit där.
Vi hade en släkting som bodde i krokarna. Han hette Klas-Göte och var inte riktigt riktig, något fattades och han var mycket originell. Han hade en ett par stugor inne i skogen där det rådde total oordning. Han samlade på allt mellan himmel och jord och slog knappast ett slag för hygien. När tant Inga fick höra att vi druckit kaffe hos honom blev hon förskräckt. Inte fick vi några men av det.
Klas-Göte jobbade ibland, stod han och hängde med en skyffel i handen vid något vägbygge. Det var någon form av terapiarbete för män som inte var riktigt arbetsföra. Han skrev klagoskrivelser också, ty det låg ett hus strax ovanför hans och vattnet på den tomten passerade hans tomt när det rann på våren. Detta kunde han inte förlika sig med.
En dag dog Klas-Göte och det skulle hållas auktion. Det kan inte ha blivit några höga priser, för det var mest bara skräp. En separator och en ässja var vad vi fick med oss hem av Klas-Götes världsliga tillhörigheter. Glömmer honom gör jag aldrig, även om minnesbilderna är svaga.
Innan Birgit Nilsson fanns det en annan Wagnersångerska från Skandinavien: Kirsten Flagstad. Här sjunger hon dock inte Wagner, utan Griegs Ich liebe dich i en inspelning från juli 1936:
Vill man se Kirsten Flagstad i full Wagnerstass sjungandes paradnumret från Walkyrian klickar man här.
En mer bortglömd europeisk vardagsbil än tyska Ford Taunus får man leta efter. Volvo, Opel och Saab ser man med jämna mellanrum, men ytterst sällan trafikerar en Taunus från 60-talet vägarna. På bilden ovan en 17M eller kanske är det en 20M (skillnaden var 4- eller 6-cylindrig V-motor) som visar vilken trevlig USA-inspirerad bil Taunusen en gång var. Tyskamerikanare, brukar jag kalla dessa korsningar mellan europeisk måttfullhet och amerikansk vräkighet.
Naturligtvis har Taunusen en fin inredning med både krom och galon och i många fall även rattväxel på amerikanskt manér. Den sportiga modellerna med tillägget TS i namnet hade dock separata stolar och golvväxelspak. Jag gillar faktiskt det arrangemanget, iallfall om motorn är stark och växellådan bara har tre växlar (tvåan och trean, om om man jämför med en fyrväxlad låda, är då sammanslagna till en utväxling däremellan). Man känner sig inte lite speciell, när man åker omkring i trafiken med ena handen på ratten och den andra lätt vilandes på en växelspak som påminner om ett rejält tilltaget blinkerreglage. Och så praktiskt sen, om man har helsoffa fram, för då kan man sitta tre där framme.
Här en lustig tysk film om Ford Taunus 17M, bilen som tydligen kan köras av damer om så krävs.
Bilarna i filmen tillhör generationen P3 och på bilderna ovan P5.
Carl Nyréns omskrivna vila i Smedsslätten är nu till salu hos Ålstens (se prospektet här). Det är ett fantastiskt hus som efter 50 år fortfarande är i originalskick. Det är ett mycket vackert hus, luftigt och välbyggd i fina material. Det måste på många sätt vara fantastiskt att bo i, även om jag personligen föredrar lite mer korridorer och mörka vrår som kontrast till det ljusa, öppna.
Notera särskilt den skräddarsydda förvaringen, det fina överljuset, trädgården och alla glasytorna. Det enda som inte verkar ha klarat tidens tand är golven i sovrum och ekonomiutrymmen.
1949 spelade Sarah Vaughan in Black Coffe som lite oväntat blev en smärre hit, trots att den inte var lika banal och trist som mycket annat som låg på listorna vid denna tid. 1955 gav Columbia ut både denna och 11 andra inspelningar (är dock osäker på om alla är från 1949, troligen inte) på en lp som fick namnet After hours with Sarah Vaughan. Det är den ni ser på bilden här intill. Skivan är stundtals mycket bra och väl värd att äga.
Snäppet bättre är den 12-tums-lp som fick namnet Sarah Vaughan in Hi-Fi när den gavs ut i mitten på femtiotalet. Jag har en tidigare utgåva (fanns både som 10-tums-lp och box med 4 singlar vilket är vad jag har – snygg dessutom) som innehåller åtta inspelningar som gjordes 1949 och 1950 med bl.a. Miles Davis på trumpet. Av någon underlig anledning finns inte hans namn med på baksidestexten. Jag gissar att detta berodde på att han låg på kontrakt på någon annan etikett just då (Capitol?) och därför var anonym. Skivan är hursomhelst fantastisk och en verklig klassiker. Den finns i sin helhet på Spotify men en del spår finns på Youtube som t.ex. It might as well be spring, Come rain or come shine och East of the sun.
Dagens inlägg slår an ett mollackord.
Att vara utan anhöriga kan på flera sätt vara en nackdel, framförallt när det kommer till vård och omsorg, ty det finns inte någon som bevakar ens rättigheter.
En av mina tanter, låt oss kalla henne Lisbeth, börjar närma sig de nittio, men är riktigt pigg bara hon tar sin medicin. Efter att ha slarvat med detta under en längre tid och dessutom ätit för lite, är hon rejält undernärd samt förvirrad och orolig. Det går lite upp och ner med hälsan, men framförallt ner. Jag skriver lappar och ber hemtjänstens administrativa personal kontakta biståndshandläggare och läkare, men inget händer.
För en dryg vecka sedan kommer jag hem till henne, men hon orkar inte öppna dörren så en grannfru får släppa in mig. Lisbeth ligger i sängen och orkar inte resa sig. Jag blir orolig, ger henne litet att äta, men medicinen får jag inte ge, ty den ligger inte i dosett (vilket jag bett personalen på kontoret fixa). Istället får hon sin KOL-medicin, ty den kan hon ta själv om jag visar. När jag går därifrån ringer jag Vårdguiden och beslutar mig för att gå och besöka henne igen dagen därpå, innan jobbet.
Innan jag går dit ringer jag på nytt Vårdguiden och hamnar hos en mycket kompetent och empatisk sköterska som menar att det bästa är om Lisbeth åker in till sjukhuset, jag får också numret till områdets distriktssköterska som ringer upp efter att jag försökt nå henne. Hon rekommenderar också inläggning och jag beger mig iväg. Denna gång klarar Lisbeth av att öppna dörren, men hon är svag. Jag ringer Vårdguiden igen, för att de skall beställa en ambulans. Den sköterska som jag har på tråden låter dock tveksam till detta, kanske är det inte nödvändigt (det är trots allt rätt dyrbart). Jag står dock på mig och hon ger med sig och så småningom anländer en ambulans.
Dagen därpå besöker jag Lisbeth på sjukhuset. Hon ser pigg ut och är väldigt glad över att ha blivit inlagd och fått vård.
När jag skickade in Lisbeth till sjukhuset tog jag reda på alla hennes räkningar och så ringde jag hennes gode man för att ta reda på varför de inte var betalda. Något har felerat, men han verkar sympatisk och han ber mig skicka räkningarna hem till sig så jag gör i ordning ett kuvert och lägger på skrivbordet på kontoret. Skriver en lapp och ber dem posta.
På fredagen, fem dagar senare frågar min chef om vi inte har Lisbeths ICA-kort. Ja, det har vi nog svarar jag. – Då kanske vi kan köpa frimärken. – Frimärken är inte en kostnad som vi skall stå för, fortsätter hon. Jag tystnar och går till iväg på mitt pass. När jag kommer tillbaka tar jag kuvertet, köper frimärken och lägger det på lådan.
Är man verbal och bestämd får man ofta som man vill, precis som om man har släktingar som vet att tala för sig. Saknar man allt detta, är det lätt att man bara får det allra nödvändigaste, om ens det.
Sommarkvällarna, menade man, blev sig aldrig mer lika när hässjorna försvann. Kanhända, men nu har den nya tiden återigen trätt in och med den de vita plastsäckar som hör sommaren till.
Någon preussisk disciplin är det inte alls tal om. Dessa plastsäckar placeras lite hipp som happ, till vän av ordnings stora förtrytelse. Och några är alltid två steg före.
Ibland undrar jag om det är något slags sällskapsspel som vår herre låter roas sig med vackra sommarkvällar. Lät hotfulla, påminnande om schackpjäser, står säckarna strategiskt utplacerade.
På grannens åkrar finns det också säckar. Då jag inte känner till spelets regler, är det svårt för mig att säga hur vi ligger till. Skall vi kanske känna oss hotade? Bör vi överväga att fly?
Ser ni elledningarna i luften? Det magnetiska fält som strålar ut från dessa kablar drar obönhörligt dessa vita plasttingestar till sig. Obönhörligt, ty det ges ingen pardon!
När skymningen till sist närmar sig, utan att för den skull helt lägga sig till ro, lyser fortfarande de stora säckarna vita i natten. Riktigt mörkt blir det dock aldrig, trots att augusti månad står för dörren.
Jag har precis köpt en radio, Telefunkens flaggskepp anno 1955. Egentligen köpte jag den mest för det fina radiobord som hör till, och tanken är att jag skall reparera den och sedan sälja den och med lite tur tjäna en hacka.
Det fullständiga namnet är Telefunken Opus 55 TS, där TS står för True Sound som jag tror lanserades av Telefunken på hösten 1954 när de nya modellerna släpptes. Ett billigare syskon var Concertino, som dock saknade Opus:ens kraftfulla push-pull-kopplade slutsteg.
Apparaten fungerar faktiskt till viss del visade det sig, det vill säga man kan koppla in en skivspelare, men väljer man att lyssna på FM-radio tjuter den bara. Med följde också, förutom skåpet, den skivspelare som tidigare stått däruti. Den var i fint skick, men pickupen ansatt av tidens tand så ljudet var inget vidare. Istället kopplade jag in en en väl fungerande och lade på en skiva. Ljudet var riktigt bra, men diskanten dålig.
Apparaten har 6 högtalare: två bas, två mellan och två elektrostatdiskanter. Bashögtalarna är framåtriktade, mellanregistren sitter på sidorna och de två elektrostaterna är monterade invid basen, men vinklade 45 grader åt höger respektive vänster (de svarta konerna till vänster i bild). Elektrostaterna är nästan alltid trasiga, så även här, så jag öppnade radion och tog ut den ena och tog isär den. Högtalaren består av en kopparplatta, en tunn plastfolie (som på baksidan är belagd med koppar) samt en kopparring som har tyg på baksidan och som även har en liten folietunga som, när högtalaren är sammansatt, pressas mot den tunna, kopparbelagda plastfolien.
Den skumkant som pressar membranet mot kopparplattan var helt slut, som ofta är fallet med gammat skumgummi. Efter att ha rensat bort resterna av skumgummit gällde det att hitta nytt. Då jag var både för snål och för lat för att åka till Specialplast på Odengatan, tog jag en kökskniv och skar en bit från en gammal madrass som jag fått av min moster när jag flyttade till Stockholm på 90-talet. Med hjälp av en sax lyckades jag klyva den till en tunnare platta, cirka 0,5-1 cm. Den klippte jag sedan så att den fick formen av en cirkel vars mitt jag tog ur. Resultatet var en ful skumgummibit som till viss del liknande den packning som en gång suttit där.
Den lilla folietungan rengjorde jag sedan med kontaktspray men tyvärr gick den sönder så jag sprang till ICA och köpte aluminiumfolie och gjorde en ny som jag lade över den gamla trasiga. Sen var det bara att montera samman allt alla delar och testa om den fungerade, vilket den faktiskt gjorde. Viken lycka! Proceduren upprepades med elektrostat nummer två och efter ett par timmar var det dags att lyssna lägga på en skiva och lyssna på resultatet. Vilken skillnad! Även om de nyfixade högtalarna inte låter speciellt högt, så tillför de precis den diskant som saknades. Ljudet är riktigt bra, visserligen inte i klass med en bra stereoanläggning, men bättre än många av de minianläggningar som det finns så gott om idag.
Nästa steg är att ta reda på varför det inte går att lyssna på radion. Själva lågfrekvensförstärkaren, den som både radion och grammofonförstärkaren använder sig av, fungerar ju klanderfritt så felet måste vara någon annanstans i apparaten. Skallamporna är också trasiga och höljet behöver rengöras och poleras. Dessutom måste jag, av säkerhetsskäl, byta några kondensatorer och bygga om likriktaren.
För fem-sex år sedan köpte jag en bunt skivor från USA, däribland ett antal med tenorsaxofonisten Don Byas. Under ett par år på 40-talet tillhörde han bebop-eliten (hängde på Mintons Playhouse) och ansågs för en av de allra bästa på sitt instrument. 1946 flyttade han till Europa, till viss del för att komma bort från alla droger som hotade att ödelägga hans kropp.
Jag är en stor fan av Byas. Kraften i hans saxofon är svårslagen och det finns ev mjukt vemod däruti. Lyssna på åtta sidor Byas
You call it madness, Laura, Blue and sentimental, Slamboree, Don’t you know I care, You go to my head, Spots, Fruit salad (23 min). Allt är inspelat runt 1945 och utgivet på små etiketter som Jaboree, Godham, Arista och Hub. Bruset, som är så karaktäristiskt för krigsårens ransoneringspressningar, får ni på köpet.
Titta också på detta klipp från 1958 med Byas.
Mer jazzrelaterat hittar ni om ni klickar på taggarna under inlägget.
Minns ni grävskopan som skymtade i ett buskage på en gammal polaroidbild som jag lade upp för en tid sedan? För ett par dagar sedan fick jag ett mail från en entusiast som kände igen maskinen och berättade att det var en Landsverk LK-230 som tillverkades 1965-1967.
I slutet av 60-talet ersattes lingrävarna av nya maskiner som arbetade med hydraulik. Lingrävarna är dock betydligt snyggare då skopa och arm manövreras med linor och trissor. Det är ett fascinerade skådespel att se en sådan i full aktion, titta bara på dessa klipp: en Landsmark KL 230 och en Jussi 475.
Landsverk var ett företag i Landskrona bland annat tillverkade entreprenadmaskiner. 1947 övertogs det av Kockums. För mer detaljer om Landsverk rekommenderar jag denna webbplats. Några av de tjusiga lokalerna finns kvar än idag och för att se bilder på dem besök Tillträde förbjudet.
Jag har några svaga minnen av att jag som barn sett någon av dessa maskiner gräva, men jag minns varken var eller när, men då min farbror hade en entreprenadfirma så det är det troligt att det var någon av hans maskiner. Just nu är jag mycket sugen på att köpa en lingrävare.
I Helsingborg, i kvarteret Munken, mellan Kopparmöllegatan, Mäster Jacobs gata och Rektorsgatan, lätt byggmästare Erik Whlborg 1945-46 uppföra ett antal hus efter egna ritningar. Wihlborg, som var en av initiativtagarna till Bo Bättre på Guldheden valde denna gång att själv rita husen vilket faktiskt gav helt enastående resultat. Se bara på ritningen till ett av punkthusen. Enkelt och redigt, men därför inte utan charm. Samtliga fyra våningar har dessutom fönster i minst två väderstreck.
Jag saxar ett avsnitt ur bevarandeprogrammet för Slottshöjden som kom 1998: “Samtliga byggnader är mycket välbevarade. Ett all punkthusen både interiört och exteriört. De fem punkthusenär inte helt identiska, utan små variationer i grundform förekommer. Husens socklar är av mörkrött tegel,fasaderna i övrigt i gult. Balkongerna har småveckade originalräcken bevarade. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En välgenomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En väl genomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön.”
En originell detalj, som jag inte vet om någonsin kom i bruk, var att ledningar hade dragits för att göra det möjligt att tappa upp Sundets salta vatten i badkaren.
En vinterträdgård och en öppenspis i en stadsvåning hör verkligen till ovanligheterna men i Wihlborgs våning knusslas det icke med finesserna. Notera också skulpturen, Gustav Nordahls "Kraka".
I ett av husen hade Wihlborg själv sin egen våning och den är på intet sätt sämre än de Stockholmska vid denna tid, tvärtom. Se bara hur flott den är disponerad. Vardagsrummet är rymligt och har ett svängt fönsterparti, samt en öppen spis (bilden ovan) intill vinterträdgården som hör till den åtråvärdaste lyx som tänkas kan. I vardagsrummet finns också en mosaikvägg och en inre vrå, som kan avdelas medelst draperi, och där en flygel är placerad. Avdelas kan även matplatsen med sitt runda fönster.
Förutom de magnifika sällskapsytorna finns två sovrum och en mindre barn-/jungfrukammare och ett tämligen generöst kök.
Wihlborgs 40-talsbygge hör verkligen till mina favoriter under detta decennium. Välplanerat, välbyggt och doft av präktsvensk folkhemsflärd.
Det var ingen stor by, och egentligen sågs den nog som ett appendix till Sjulsmark. Där fanns tre gårdar. Två uppe på krönet, precis där backen ner till dalen började. Och ett hus nere vid ån. Det sistnämnda har jag en svag minnesbild av, ty det revs först i början på 80-talet och timringen köptes av någon, vem det nu kan ha varit.
Jag är inte vidare förtjust i hög kontrast, om nu någon fått det för sig. Så bristen på kontrasten i mina bilder beror icke på att jag är en oerfaren fotograf. Kanske beror den till viss del på dålig syn, ty i min värld är det oftast lite dimmigt.
Ser ni solstolen? Inte mycket kvar av den idag. I huset som stod intill, och som forslades bort, bodde min syssling under några somrar på 70-talet. Det fanns ett vindsrum på övre botten, vackert med isblå tapeter. Där uppe fanns också ett oinrett rum där hon spänt en hängmatta och där Led Zeppelin spelade på radion och regnet trummade mot plåttaket.
Jag brukar åka till Rosådal varje sommar. jag kör över bron och pressar in bilen på den igenväxta vägen som leder till resterna av huset nere i dalen. Jag tittar på solstolen och det som finns kvar av grunden. Tänk om huset fått finnas kvar! Vilket outsägligt vackert läge det haft! Helt utan grannar och med stora, uppodlade åkrar inpå knuten.
Rosån är vattendraget som gett platsen dess namn. Den är inte speciellt stor och stilla flyter vattenfram- Annorlunda var det förr om åren, innan man sprängde bort hällan borta vid sågverket i Hälleström. När fördämningen försvann, lugnade Rosån ner sig och de omfattande översvämningarna var med ens ett minne blott.
Näckrosor fanns det i ån när jag var liten och de finns fortfarande kvar. Tar man en blomma och avlägsnar kronbladen, återstår endast en dess innersta kropp och med hjälp av fyra tändstickor får man en utmärkt trebent kaffepanna. Sådana gjorde jag som liten.
Jorden i denna dal är bördig och brukas än idag. Gjorde den inte det, skulle dalen åter förvandlas till skog och av den återstod då ett minne blott.
Violet Trefusis och Nancy Cunard var båda födda i slutet av 1800-talet av mödrar som var välkända i societetslivet. Violets mor var Alice Keppel, älskarinna till Edward VII under många år. Nancy i sin tur var dotter till Bache Cunard, arvtagare till Cunardlinjen,och hans hustru Maude Cunard. Maude flyttade senare ifrån sin man, bytte namn till Emerald och blev älskarinna åt dirigenten Sir Thomas Beecham, som gladeligen bedrog henne med diverse balettflickor (vilket först undgick henne, ty hon trodde att hans svalnande erotiska intresse berodde på att han blivit gammal).
Violet, född Keppel, blev förälskad i Vita Sackville-West och hade en omskriven romans med henne under åren 1918-1922. Vita var gift med författaren Harold Nicholson och bestämde sig till slut för att stanna hos sin man. Violet, som var en riktig skönhet, gifte sig med Denys Trefusis, men levde under många år tillsammans med Winnaretta de Policnac (dotter till Isaac Singer som tjänat storkovan på symaskiner).
Nancy Cunard var tämligen originell och synnerligen svår att ha att göra med. Hon skrev en del, slogs för kommunismen, hade ett litet boktryckeri som gav ut Samuel Beckets första bok, kämpade för de svartas rättigheter samt tryckte i sig mängder av cigaretter, alkohol och droger. Särskilt lycklig blev hon aldrig och när hon dog i Paris saknade hon i princip helt vänner. Hon hade ett mycket speciellt utseende, vilket bl.a. framgår av denna bild (foto av Cecil Beaton och Man Ray). För att inte tala om Curtis Moffats fotografi från mitten av 20-talet.
Även Violet Trefusis liv blev en smula olyckligt. Hon stod ständigt i skuggan av sin mor Alice och kom aldrig över sin kärlek till Vita. Hon skrev en del, men blev aldrig framgångsrik. Till skillnad från sin mor, nöjde hon sig inte med att vara älskarinna, hon krävde mer för att blir riktigt lycklig.
Det var nog en hel del som försiggick bakom fasader under 1800- och 1900-talet. Kanske var det lättare att som Emerald och Alice ha sina affärer i bakgrunden och låta sig skyddas av den trygghet och status som deras respektive äktenskap gav, än att träda fram i offentlighetens ljus som deras döttrar gjorde och där bryta mot de lagar som hörde societetslivet till.
Läs: Mrs Keppel and her daughter av Diana Souhami, Nancy Cunard: Heiress, Muse, Political Idealist av Lois Gordon samt Rebel i grön hatt av Bertil Lagerström.
Den självförsörjande bjuder på middag, måste vara en av de knasigaste i boken 100 bjudningar. Denna dam, ty endast damer kunde vara självförsörjande vid denna tid, firar en väninnans förlovning. Så bittert det måste kännas för henne som fortfarande är kvar på glasberget, att lägga ut sina surt förvärvade slantar på en väninna som med största sannolikhet begått ett stort fel före äktenskapet och därför måste gå till prästen.
Hur som, på menyn står varma, pikanta smörgåsar (ansjovis och lök som gratineras med riven ost), gratinerade tomater fyllda med kalvbräss, fisk- och hummersallad, Kalvschnitzel à la Maintenon samt vingelé med frukt. Det är minsann inte någon dålig meny det där! Huruvida den självförsörjande har tillgång till hembiträda framgår ej, däremot står det att schnitzeln kan göras i ordning någon stund i förväg så att matoset hinner vädras ut ur våningen. Den avslutande gratineringen är riskfri om man tar matoset i beaktande.
Lite märkligt kan man tycka, att man idag är så förtjust i stekos, att man monterar upp köksinredningen i matsalen.
För övrigt ber jag att fp rekommendera Den självförsörjandes egen kokbok. Klicka på taggen nedan.
I Svalnäs i Djursholm ligger en gammal 40-talsvilla som är märkvärdigt orörd. Spis och kyr har bytts ut, men i övrigt är det mesta kvar från byggnadsåret. Bland annat de mörka snickerierna vardagsrum, matsal och nedre sällskapsrum (gillestuga/bedega?). Även kök och serveringsrum (med fönster!) har byggårets charm och jag blir förbannat sugen på att sätta mig vid köksbordet. det är något mycket harmoniskt över dessa rum. Som kontrast till detta gamla hem rekommenderar jag en titt på en stackars 5-rummare på Skeppargatan i Stockholm. Trots ursprungliga fönster, kakelugnar och dörröverstycken, har ägarna verkligen lyckats skapa ett motbjudande hem. Usch!
Avslutningsvis ett skall jag be att å publicera att läsarbrev som damp det i min brevlåda där brevskrivaren berättar om en upplevelse som jag tyvärr tror är vanligt förekommande.
“För några år sedan, kanske 05, följde med en kompis till Stefanskolan, som då huserade i Kristinebergs slott (nu i Bromma), där han skulle ha möte. Väl inne visste jag inte vart jag skulle titta, någon hade våldfört sig på den fina 50-talsinredningen med möbler från biltema eller husvagnsspecialisten. Utanför låg låg krossade teak paneler och möbler. En förvriden myranstol stack upp. Jag vågar knappt tänka på alla pengar som krossades i de där kontoinrarna. De andra såg att jag tittade så jag blev tvungen att släta över min stirrande blick och såg mig desperat om efter något att kommentera på ett positivt sätt. Hurra, i taket hängde några jättefina takkronor i trä och opalglas. Jag påpekade hur fina dessa var, som om det var dem hela tiden som jag stirrat på. Han på Stefanskolan började skratta, ‘dom där gamla lamporna är ju det enda vi inte bytt ut’. Jag erbjöd mig att köpa dom, men han insisterade att dom skulle slängas, och i så fall kunde jag få dem. Efter nån vecka ringde han och jag fick hämta en flyttkartong med de två takkronorna slarvig ned knölade. Dom var verkligen snygga och vid närmare undersökning två fantastiska hantverk. Det visade sig vara två åttaarmade Luxuslampor signerade Kristiansson. Hänger nu hemma hos mig och är mina käraste ägodelar (och dyraste).’
Ralf Parland får nog sägas stå i skuggan av sin mer kända broder, Henry Parland. I novellsamlingen Hem till sitt hav möter vi diverse individer i Karelen. Onkel Georg, farmor Andrejeva, Vanda Vassiljevna och de andra i de små byarna är udda existenser i en värld där det tillrättalagda skulle vara avvikande.
Jag är faktiskt rätt förtjust över denna novellsamling. En tidigare bok, En apa for till himmelen, fångade mig inte alls på detta sätt. Förtjänsten ligger nog till stor del i hur fint han skildrar barndomens Viborg på Karelska näset. Även om dessa korta berättelser kanske inte är självupplevda – flera av dem är dessutom alltför fantastiska – har de en nyans av en tid som ligger mig varmt om hjärtat. En tid när man knappt visste vad som hände runt om i världen och om det väl hände något, fick man veta det först långt senare.
Min favorit i denna volym är onkel Georg som kan allt om väder. Tvärsäkert meddelar han att “nu ser det ut att mulna och termometrarna bär sig åt som om det blev varmare – men den som har en smula omdöme förstår utan vidare att det kan gå rakt tvärtom!”.
Flickorna från Tvärån, unga kvinnor och flickor på 50-talet. Nu är de gamla, den äldsta strax 80, men epitetet lever kvar. Deras mor och min morfar var syskon och de är precis lika pratglada som resten av släkten på den sidan.
Fadern var sågverksägare och modern är den enda människa jag träffat som dött i KOL utan att ha varit rökare. Märta var framåt och arbetsam och det behövdes, ty hennes man hade perioder av svårmod och dessa vårveckor tillbringade han på vinden.
När flickorna var små lekte de vid ån, ensamma. Otänkbart idag, men då gick det för sig, åtminstone om man hade en moder som inte var alltför räddhågad. Nere vid ån fanns också en tvättstuga där man kokade tvätten för att sedan skölja den i ån.
Idag finns knappt några spår av den gamla dammen som försörjde elkraftverket nere vid ån. Ett par betongfundament och en intorkat flodfåra är allt som återstår.
Detta är en verkligt flott skivväxlare från slutet av 50-talet. Perpetuum-Ebner hade under många år producerat den klassiska modellen Rex som hösten 1957 fick en systermodell som fick namnet Rex De Luxe. Designen var uppdaterad och skivväxlarens centrumpinne var av ny konstruktion och man kunde lägga på skivorna utan att någon slags balansskiva krävdes. Motorn hade även den fått sig en översyn och försetts med en lite mer avancerad styrning av hastigheten. Här ett YouTube-klipp som visar den gamla Rex A och ett som visar den nya Rex De Luxe.
High fidelity-version av denna fick tillägget Sonderklasse och den hade magnetisk pickup, till skillnad från de flesta andra vid denna tid som hade de billiga kristallpickuperna. Kristallpickuperna gav hög utspänning och krävde ingen frekvenskorrektion, men de hade svårt att återge avancerad klassisk musik och krävde ett rätt högt nåltryck. Dessutom åldrades de snabbt och tappade i utspänning.
Sonderklasse hade som sagt magnetisk pickup som krävde en liten förförstärkare för att kunna användas med de vanliga radiogrammofonerna. Perpetuum-Ebners första Sonderklasse hade hade reglage på skivspelare så att man kunde ställa in vilken sorts skivtyp som skulle spelas av (78-varvsskivor, tidiga lp-skivor och moderna lp-skivor, är alla inspelade med olika karaktäristik och vid uppspelning måste detta korrigeras – det är därför 78-varvsskivor låter så fattiga på diskanten om man spelar dem på en modern anläggning och inte höjer diskanten). När De Luxe Sonderklasse lanserades hade man dock tagit bort dessa. Gissningsvis för att man utgick från att high fidelity-entusiasterna inte spelade gamla skivor.
Perpetuum-Ebner Rex De Luxe Sonderklasse är en fin skivspelare för sin tid och jag skulle hemskt gärna äga en sådan någon gång.
Jag har återigen bläddrat i 100 bjudningar och fastnat för Sportlunch. “Denna förekommer en söndagsförmiddag på landet eller i förstäderna. Inbjudna äro t.ex. chefens anställda, ungdomens skolkamrater eller medstuderande, husmoderns meddeltagare i någon klubb el. dyl.” För att lyckas med denna tillställning krävs “ett stort färgrikt, litet rustikt bord med fyllda fat å båda långsidor, porslin, glas och silver på båda kortsidorna”, samt att “publiken inriktar sig på klok cirkulation utan krusning eller huggsexa”.
På bilden intill ses ett sittande alternativ för ett mindre antal deltagare. Grön linneduk prydd med hålsöm och frans i naturfärgat linne fullbordar dukningen.
Vad serveras då? Först bredda smörgåsar utan kanter på brödet. efter detta småvarmt i olika former, sill blandat kallt kött, diverse sallader samt miniatyrkroketter. Efterrätten är lämpligen kompott eller fruktsallad. De drycker som serveras är öl, ramlösa och snaps.
Vågar man gissa att 100 bjudningar är avsedd för en något högre socialgrupp? Ja, det tror jag. Inte minst när man studerar beskrivningen av Middag utan hembiträde som jag skall presentera en annan gång-
Här sitter jag och ser lite vred ut i den lilla skorven till hemtjänstbil.
Nu skall vi prata om timanställningen och hur landets alla hemsamariter får betala notan när det skall sparas inom vården. Inom hemtjänsten är en stor del avställda timanställda. För företagen har det flera fördelar, främst för att de bara behöver betala lön för den tid som de kan debitera kommunen. Inte nog med det: övertidsersättning är också något som inte kommer ifråga vid denna anställningsform. Som grädde på moset behöver de inte betala någon sjuklön om den anställde blir förkyld eller drabbas av någon annan förarglig åkomma.
Att ha timanställda är av nämnda orsaker en mycket god idé om man skall driva företag, ja, snarast ett måste om man skall kunna driva företag med den låga ersättning som ges från kommunen. Jag tycker att det är rätt ruttet att det är de som oftast har det sämst, samariterna, som får stå för notan när kommun och landsting skall spara på vården. Priset de får betala är de aldrig kan vara säkra på hur mycket de får jobba och att de hela tiden måste spara för att klara sig vid sjukdom. Att klara sig själv är naturligtvis både en plikt och ett privilegium, men nog kan jag tycka att det vore bättre att dylika besparingar drabbade några bättre lottade i samhället. För mig som har en god ekonomi och är på tillfälligt besök i branschen gör det kanske inte så mycket, men många av mina kollegor har barn och är ensamstående. Då är det tufft.
Förra veckan var jag självförkyld, jag hade visserligen råd att vara hemma, men ville inte gå miste om lönen (jag behöver spara och lägga undan en slant), så jag låg i sängen och sov när jag inte jobbade. Det var jobbigt och kändes dessutom rätt sunkigt. För att inte tala om smittorisken.
Rent företagsekonomiskt kan jag tycka att det vore bättre att ha mindre enheter utplacerade områdesvis i staden, istället för som nu privata aktörer som tar kunder lite varstans för att öka intäkterna (och inte samarbetar). Jag tycker helt enkelt att det vore bra om det fanns en centralt organiserad hemtjänst för alla. Vilket inte utesluter att dessa drivs av privata aktörer, men med begränsade möjligheter till uttag av vinst, åtminstone den vinst som görs på de anställdas och de gamlas bekostnad. Någonstans skall ju pengarna tas ifrån och det finns bara två som kan betala och det är samariterna och pensionärerna.
Tilläggas bör dock, att timanställningen har den fördelen att jag kan jobba hur mycket eller hur lite jag vill och det skänker verkligen viss frihet.
Utmärkt klipp från 1966 med Thelonious Monk på piano, Charlie Rouse på tenorsax. Larry Gales på bass och Ben Riley på trummor.
En snygg bild och mycket vackra färger i klaraste Kodachrome. Bilden är tagen i slutet på 50-talet och bilen i förgrunden är en Dodge anno 1957. För övrigt en snygg modell med det klassiska utseendet som samtliga bilar i Chryslerkoncernen hade år 1957-59, forward Look som Virgil Exner kallade det.
Fotografen bakom bilden är Chalmers Butterfield, men jag har glömt var jag hittade den. Tyvärr hittade jag inte något arkiv med flertalet av hans bilder på nätet, men särskilt de från London tagna i slutet av 40-talet verkar populära. Kodachrome finns inte längre och jag kan verkligen sakna den, men å andra sidan är det roligaste att titta på gamla bilder som tagits med denna legendariska film som bland övriga egenskaper besitter förmågan att i hög utsträckning motstå tidens tand.
Hemmensägarens hemman på en gammal bild tagen efter ombyggnaden 1946 men inte så mycket senare än 50-talet. Åtskilligt har dock hänt sedan dess och stället är sig inte likt. Vad det är för bråte som ligger i förgrunden, på åkern, är jag bra nyfiken på.
Ett av de roligaste mail, eller om det det nu var kommentarer, började med en fras i stil med “Hoppas att allt är bra m.m. o.s.v.”. Genialt. Det var Mor Lovisa i Västerbotten som skrev det, så mycket minns jag iallfall. Apropå Västerbotten så skall Mor Lovisa och jag, tillsammans med Köks-Frida baka tunnbröd i sommar. Det känns tryggt, att ha så rekorderliga och erfarna kvinnor i bagarstugan.
Idag har jag beställt en ljuddämpare till traktorn. Den gamla var verkligt rostig och vajade nästan på halv stång. Tror inte riktigt att det var den rätta, men på något sätt gjorde den nog sitt jobb, åtminstone på 70-80-talen när traktorn senaste användes. I sommar skall jag förpassa den gamla till lämplig vind eller så. Järnskrot är alltid bra att ha. För övrigt ber jag att få rekommendera http://www.veterandelar.net/. Inte för att jag vet att deras varor är prima, för jag har inte fått dem ännu, men det finns åtskilligt där att köpa. Priserna tycker jag också är rätt bra, men där håller nog inte alla med mig. Förutom ljuddämparen beställde jag ett oljefilter, diverse tändningsdelar, repsats till vattenpumpen och ett oljefilter.
I sommar skall jag tillbringa en hel del tid norröver (hemmansägargrejen – det nya svarta ni vet) och en hel del finns att göra. Bland annat målning, bygga en eller två eller flera nya broar (Norrländsk benämning på den där trappen som finns framför många hus) samt reparera den gamla traktorgrävaren. Det är visserligen inte av nöden tvunget – inga större ingrepp i landskapet är planerade – men jag tycker att det är så roligt med gamla traktorer.
Och så ett litet tips som jag fann på Facebook, Nörden och kärleken. En liten bagatell, men mycket rar. Se den!
Denna Markeliusritade disponentvilla i Holmsund i krokarna av Umeå verkar aldrig ha varit särdeles omskriven, men som av en slump fick jag veta att den fanns och att den var till salu. När jag sökte i Arkitekturs databas fick jag ingen träff och googling resulterar bara i träffar relaterade till de nu pågående försäljningen (bilderna hittar ni här). Det är en vacker villa med högt skiffertak som stod klar runt 1944. Planlösningen är till viss del fortfarande intakt men en hel del i interiören har ändrats. Köket är ersatt med ett riktigt fult och badrummen är heller inte något att skryta över. Det är dock inte alls omöjligt att återställa eller på annat sätt få ordning på denna arkitektoniska pärla. Även fasaden har fått sig en släng av sleven när den bruna färgen ersattes med en vit.
På 40-talet mjukades den hittills så strama funktionalismen upp och en del romantiska drag gjorde sig märkbara. Överhuvudtaget fick byggnaderna ett mildare uttryck. Fasaderna började spritputsas och tegel blev allt vanligare. De platta taken var inte längre så platta. Denna villa är ett bra exempel på dessa nya strömningar som även kom till uttryck i Markelius egen villa vid Kevinge strand.
Jag har en mycket intressant bok (eller snarare hade, kan inte hitta den just nu) utgiven av Nordiska museet (Tyg överallt, 2002) som handlar om den textila historien och där fann jag en text om Hedvig Ulfsparre som kom som husfru till Hofors Herrgård i början av 1900-talet. Ulfsparre hade utbildat sig till Röda Kors-syster och fick till uppgift att vårda den förmögne Per Eriksson som höll på att repa sig efter en lunginflammation. De två trivdes bra tillsammans och Ulfsparre blev husfru på bruksherrgården. Brukspatron Eriksson hade ett stort intresse för textil och Hedvig fick fria tyglar att köpa in det bästa som gick att uppbringa på den tiden vilket hon också gjorde och hon anlitade såväl kända textilkonstnärinnor som hemslöjdsföreningar landet runt. Vid Per Erikssons död ärvde Hedvig hela den stora samlingen som hon själv hade byggt upp och den förvaltas nu av länsmuseet i Gävleborg. Hon ärvde också Kungsgården i Ovansjö och där levde hon fram till sin död 1963 och förde ett mycket gästfritt liv.
Som av en slump fyndade jag Hedvig Ulfsparre och Gästriklands textila slöjd på Antikvariat August häromdagen. Det är en mycket intressant bok som visar på Ulfsparres kunnande och engagemang och som presenterar åtskilliga bilder på både textilier och på hemslöjdsrörelsens förgrundsfigurer. En utav dem var Lilli Zickermann som fotograferade 24 000 textilier runt om i landet. En stor del av dessa lät hon förstora och sedan färglägga. Ytterligare en betydelsefull person i denna sfär var Gustaf Ancarcrona som bildade den första lokala hemslöjdsföreningen i Leksand 1904.
Boken finns säkert på bokbörsen. Beställ den och läs, eller gå in på Länsmuseet i Gävleborgs webbplats och läs mer där.
På sin tid var Sans Rival en uppskattad tårta, men idag ser man den mycket sällan och det är synd, ty den är verkligen fantastisk god och passar perfekt till kaffe. Ingredienserna är endast smör, socker ägg och mandel, vilket för den skull inte innebär att tårtan är speciellt lättlagad. Framförallt kan de många momenten upplevas som tidsödande.
Bottnarna består av florsocker och malen mandel som blandas med vispad äggvita och gräddas tunna. Smörkrämen är av fransk typ, dvs den görs av het sockerlag som försiktigt och under vispning tillsättes pösigt uppvispade äggulor. Tesked för tesked blandas sedan denna kräm med det rörda, smidiga smöret. En pralin bestående av lika delar mandel och socker fås genom att bryna socker och mandel i stekpannan. När pralinen stelnat på smörpapper, males den och blandas i smörkrämen som bredes mellan och på de fyra mandelbottnarna. Dekoreras görs tårtan sedan med flagad mandel och kanske ett band i grön marsipan.
Här är receptet i sin helhet. Totalt åtgår 5 ägg, 2 dl strösocker, 4 dl florsocker, 4 dl sötmandel och 200 gram smör.
Börja med bottnarna och riv 3 dl sötmandel på mandelkvarnen. Blanda väl med 4 dl florsocker och vänd försiktigt ned 5 till hårt skum slagna äggvitor. Smörj och mjöla sedan två plåtar och bred sedan ut smeten till fyra fyrkantiga bottnar med en sida på 20 cm. Dessa gräddas i 20 minuter i 175 grader. Obs! De får inte bli för torra.
Under gräddningen passar det bra att göra smörkrämen och allra först den nougat som skall blandas i. Sätt 1 dl socker och en dl sötmandel i stekpannan och smält sockret så att det blir konjaksfärgat. Häll sedan upp socker och nougat på bakplåtspapper och låt svalna. Bryt sedan i bitar och mal på mandelkvarn.
Till smörkrämen vispas 4 äggulor pösigt samtidigt som 1 dl socker kokas med 1 dl vatten tills att sockerlagen klarar trådprovet. Häll sedan försiktigt ned sockerlagen i den vispade äggulan under kraftig vispning. Om smeten inte tjocknar och blir till en kräm, häll den i en kastrull och sätt den på spisen och kraftig vispning. Den får absolut inte koka. Skär den sig, ta kastrullen från elden och tillsätt 1-2 msk kokhett vatten. När krämen är klar, låt den kallna.
Rör 200 gram smör mjukt och tillsätt sedan krämen litet i taget under omrörning. Tar man för mycket åt gången, skär smörkrämen sig. Skulle detta inträffa, tillsätt lite hett smält smör.
Blanda i den malda mandelnougatan i smörkrämen.
När bottnarna är färdiggräddade får de svalna och lossas sedan försiktigt från plåten. De går lätt sönder, men det är inte hela världen, ty det syns inte när man lägger samman tårtan.
Placera en botten på ett fat eller en skärbräda. Bred på litet smörkräm och lägg på nästa botten. Bred på ytterligare smörkräm och lägg på nästa botten. När tårtan lagts samman, bredes både ovansida och kanter med smörkräm. Strö över rostad, flagad mandel. Låt den sedan stå en stund, gärna över natten, för att den skall bli riktigt god. Enligt originalreceptet skall den garneras med ett band i grön marsipan. Jag gillar dock inte marsipan, så jag lade på ett par blad och en blomma.
Lite lätt bortglömda står smalhuslängorna i Hammarbyhöjden, en av de 30-talsförorter som väte upp strax utanför tullarna under 30-talets expansion. Till stor del var lägenheterna avsedda för invånare med modesta inkomster, även om standarden var någorlunda hög. Öppen spis, jungfrukammare och fiskbensparkett skall man dock inte ta för givet, även om det förekommer och framförallt då ekgolvet.
Av någon outgrundlig anledning är det relativt många hus i detta område som har både fönster och balkonger var. Gissningsvis rör det sig om någonstans runt 30 %. I takt med att husen renoveras, minskar naturligtvis denna siffran sakta men säkert. På bilden ovan ses snygga balkonger med relativt låg bröstning av sinuskorrugerad plåt och med dubbla handledare. Snyggt och luftigt!
Ytterligare ett vackert hus. Notera burspråket till höger. Hörnlägenheterna är troligtvis lite större med en något borgerligare planlösning.
Det var vinter och kallt när jag besökte Hammarbyhöjden, och på denna fasad klättrade avlövade slingerväxter. Notera fönstren med en bred avskiljare. Bakom den smala delen ligger troligtvis badrummet, bakom den bredare köket. Härom skvallrar bland annat skafferiventilen.
Denna lätt böjda fastighet vänder sin konkava sida mot en lummig liten gård. Av fasaden att döma, stundar en renovering. Notera de enkla skärmtaken.
En lite ovanligare balkongtyp från slutet av 30-talet. Balkongplattan lämnas nästan helt bar och själva skärmen sitter en liten bit ut från plattan. Hörnen är rundade och även här finns dubbla handledare.
Det helt uppglasade trapphuset med trappspindeln synlig utifrån är en verklig pärla. Visserligen i skriande renoveringsbehov, men ändå. Det är bara att hoppas att man låter fasaden förbli den pärla den idag är.
Franska fönster är inte så vanligt förekommande i Hammarbyhöjden, men här har vi ett hus med strama räcken som verkligen pryder sin plats. Fastigheten är densamma som på bilden ovan.
Ett av Hammarbyhöjdens blåklassade hus är detta. Tyvärr har jag glömt arkitektens namn. Notera trapphuset som är indraget och utdraget ur fasaden. Snygg! trapphusen är generöst glasade och balkongerna de ursprungliga.
När jag först fick tipset om denna SVT-dokumentär ignorerade jag den praktiskt. Jag fann namnet en smula fånigt och förstod inte alls vad den handlade om. Men efter en påstötning lade jag mig i sängen för att titta och blev fast i ett nafs.
Mozart och mums-mums är produktionens titel och där möter vi Ann-Mari Fröier, en 87 år gammal bipolär pianist. Vilken levande människa hon är! Det är verkligen så gott som omöjligt att inte älska henne, trots att man förstår att hon kan vara tämligen knepig emellanåt.
Min erfarenhet av psykiskt sjuka är ringa, men jag går hos en tant som emellanåt sjunker ner i oro och ängslan. Hon är jämnårig med Fröier och en mycket intressant person. Då och då säger hon saker som får mig att baxna men när jag hör mig själv tillrättavisa henne hör jag det välartade samhällets röst och den känns tyvärr inte alls särdeles äkta. Jag får mig således en verklig tankeställare vare gång det händer.
Missa nu inte denna underbara dokumentär, precis som jag höll på att göra. Se den!
Stockholmsdag (20) Interiörer (19) I'm in the mood for sommarferier (19) Gösta Ekman (19) Zarah Leander (18) Funktionalism (18) Slott (15) Klassiskt (14) Byggmästaren (14) New romantic (14) Stockholmiana (14) Bonn-Karl (14) Modetips (14) Glesbygdens mode (14) Malla Montgomery-Silfverstolpe (14) Fuji FP-100C (14) Sven Markelius (13) Julferier i landsorten (12) Bakning (11) Norrbotten (11) Rivningshus (10) Vecko-Journalen (10) Textil (10) Norrlandsferier 2011 (10) Elsa Björkman-Goldschmidt (10) Olle Engkvist (10) Karl Gerhard (10) Lantliv (10) Fröknarna von Pahlen (10) Personporträtt (9) Agnes von Krusenstjerna (9) Uppsala (9) Thora Dardel (9) Billie Holiday (9) Stephen Tennant (9) Amelie Posse (8) Ben Powers (8) Stockholmsnatt (8) Fredrika Limnell (8) Moster Ebba (8) Latinomusik (8) Tyskland (8) Siegfried Sassoon (8) Leif Reinius (7) En hemsamarits anteckningar (7) Växter (7) Julstämning i glesbygden (7) Mat (7) Metronome records (7) Barbro Alving (7) Fogelstadgruppen (7) Mitfords (7) Eric Sigfrid Persson (6) Kök (6) Harriet Löwenhjelm (6) Sven Backström (6) Ribersborg (6) Floragatan (6) Lotten Dahlgren (6) Serveringsrum (6) Astrid Sampe (6) På nattkröken (6) Jag går i kända fotografers fotspår (6) Siri Derkert (6) Yrkeskvinnor på Gärdet (6) Agfa Optima (5) Birgit Th. Sparre (5) Grand Prix (5) Geijer (5) Marianne Höök (5) Klara Johanson (5) Kläder (5)
